OM ATT KÄNNA ATT MAN INTE RÄCKER TILL.


Jag mår inte bra. Mår inte bra i hjärtat, i hjärnan, i själen, i kroppen. Det känns tungt, som att släpa på en klump i magen som väger hundratals ton. Jag har så mycket inombords som bara vill ut, därför låter jag mina tankar bli till dessa ord. Inte för att folk ska tycka synd om mig, utan skriver, det gör jag för min egen skull. Endast för min egen skull. För även om jag inte kommer flyga fritt bland fåglarna efter att jag sätter punkt i slutet av denna text så kommer jag ändå känna att den där klumpen i magen plötsligt har blivit lite mindre, om så bara några ynka millimeter mindre.

Idag var första gången under gymnasietiden då jag tänkte att;
"Jag skiter i allt. Ger fan i allt vad skola heter. Jag orkar inte. Jag ger upp. Jag orkar inte ett år till av stress, press, plugg, inlämningar dit, prov hit, jämföra betyg med varandra, bryta ihop för att någon fick ett poäng mer än mig, och så vidare, och så vidare. Jag vill inte vara här. Vill inte vara kvar i Karlstad. Vill inte gå i samma gamla fotspår. Vill flytta, uppleva något nytt, något spännande. Men framför allt så vill jag befinna mig där mitt hjärta är."

Det sistnämnda är, egentligen, grunden till att jag mår som jag mår. Jag har skrivit det förut, att jag är on top of the world när jag är med min pojkvän, medan jag är precis tvärtom när det skiljer tjugofem mil mellan oss. Jag försöker, verkligen försöker, tänka bort alla jobbiga tankar, men när jag väl trillar dit, ja då trillar jag verkligen dit. Det tar på hjärtat, på hjärnan, på själen, på kroppen. Men det tar också på människorna i min omgivning, för de vet aldrig om jag är glad eller om jag är ledsen just eftersom mitt humör svänger så fort.

Det är tio månader kvar tills junimånad är här. Tills det är min tur att klä mig i en vit klänning och låta studentmössan pryda mitt huvud. Tio månader, det är en lång tid. Speciellt när man hela tiden längtar så det gör ont. Folk säger att det är bra att längta. Fuck them. De vet inte hur det är att längta, på riktigt. Jag skulle kunna ge en kroppsdel eller två för att få hoppa över dessa tio månader som är kvar innan jag kan befinna mig där mitt hjärta är, på riktigt. För min motivation är i botten, på riktigt.

Jag går till skolan fem dagar i veckan för att jag måste. Ingenting annat lockar mig dit just för tillfället. Inte ens vännerna. Vill allra helst isolera mig, dra täcket över huvudet och sova flera timmar i sträck utan att behöva bry mig om något annat. Bara blotta tanken på prov, inlämningar och muntliga redovisningar får mig att känna paniken komma smygande. Vill backa tiden, ha sommarlovet på repeat om och om och om igen. Eller flytta fram tiden till vita klänningar och studentmössor, till ett liv då jag kan bestämma själv vart jag vill bo och vad jag vill göra.

Just nu räcker jag inte till.
2011-09-06 00:33:02
I djupet av mitt hjärta Kommentarer (0)

UNG CANCER.


Fick syn på den här videon när jag läste Amandas blogg och efter att jag hade sett den så kände jag bara att den förtjänar att läggas ut på min blogg också. Det finns några personer som har klickat knappen "ogilla" på YouTube på det här klippet och jag undrar därför denna enkla fråga:

HUR I HELVETE KAN MAN OGILLA DETTA?!
HAR NI INGA SOM HELST JÄVLA KÄNSLOR ELLER?!

Ja. Typ det undrar jag.

Jag började gråta efter bara någon sekund in och det gjorde så ont i mitt hjärta att se de här människorna prata. Det berörde mig. Tänkte på alla de i min släkt som någon gång har råkat ut för cancer. Tänkte på min moster. Tänkte på min kusin som dog av en hjärntumör när hon var barn. Tänkte på min mamma. Min mamma som drabbades av bröstcancer för bara något år sedan.

Allt det här har fått mig att fundera, fundera på om jag står näst på tur. Det är hemskt att tänka så. Jag vet att jag överhuvudtaget inte ska tänka på det, men jag kan inte hjälpa det. Vem som helst kan drabbas. Man kan leva ett hälsosamt liv, men ändå stå där i slutändan som en cancerpatient. Det är det som är så jävla hemskt. Livet är inte rättvist! Det är fan inte rättvist!
2011-09-04 13:41:33
I djupet av mitt hjärta Kommentarer (0)

JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV.

Får man yttra de orden i detta land?
Jag gör det ändå; jag är stolt över mig själv.

Stolt över att det går såpass bra för mig i skolan, trots att jag, i nio fall av tio, bara pluggar dagen innan ett prov. Jag är stolt över att jag har börjat ta tag i mitt liv. Stolt över att jag har förändrat mina matvanor; att jag inte längre äter godis varje dag, att jag inte längre beställer pizza eller kebabtallrik varje gång vi ska äta ute, att jag numera kan känna att jag är mätt och därmed sluta äta då.

Men det som jag känner att jag är mest stolt över just nu är att jag har börjat motionera, även om det "bara" handlar om att cykla på träningscykel, men det är stort för mig. Idag cyklade jag längre än någonsin. Jag cyklade dubbelt så mycket som vad jag annars brukar cykla; alltså EN MIL. Det var jobbigt, men känslan som fanns i min kropp när jag var klar kan jag inte beskriva. Det var stolthet. Det var lycka.

Jag har lärt mig att det är sant det de säger;
man kan om man vill.


FRÅN NAGELLACK TILL SVERIGEDEMOKRATERNA.

Målar naglarna med nagellack nummer 613 från IsaDora Wonder Nail samtidigt som jag lyssnar på någon indisk låt och hör mina mosképolare, som står på gräsmattan utanför, prata i bakgrunden. De samlas alltid här på Rud varje fredag runt klockan 13-14 och ber i källaren i ingången här bredvid. Ibland kan man höra dem sjunga där nere om man sitter i vårt vardagsrum. Lite coolt faktiskt.

Förstår inte riktigt vad folk har emot moskéer. Okej, om vi skulle åka ner till något land där det finns muslimer så skulle troligtvis inte vi få bygga "kyrkor", men varför måste vi alltid göra samma sak som andra? Jag tycker att de ska få ha ett ställe att samlas på om de nu vill det. Mig gör det inget. Jag lyssnar gärna på deras språk när de pratar här utanför, eller lyssnar på deras böner. För att vara ärlig så fascinerar det mig lite.

Som ni nog ser med detta inlägg så sympatiserar jag INTE med Sverigedemokraterna. Har inte ord nog för att beskriva mitt hat mot det partiet. Jag vet att "hat/hata" är stora ord, därför använder jag dem. Jag har flera vänner med invandrarbakgrund, om Sverigedemokraterna skulle komma till makten skulle de vara tvungna att lämna Sverige. Det är ju helt sjukt. Det är nästan så jag skäms över att vara svensk när jag hör Jimmie Åkesons uttalanden. Visst, Sverigedemokraterna har säkert också några bra åsikter, men vad skulle hända om folk bara lyssnade på de åsikterna? Vad skulle hända om de kom till makten?

"Trygghet & tradition" står det under deras namn på deras hemsida.
Trygghet? Så Sverige är bara tryggt om det bara är "riktiga" svenskar här? Så svenskar gör aldrig något dåligt? De gör inga inbrott, misshandlar eller mördar? De är oskyldiga änglar? Är det det som Sverigedemokraterna menar?
Tradition? Sluta vara så jävla konservativa! Ibland måste man förändra för att ett samhälle ska gå framåt. Om vi inte hade tagit in invandrare i landet så hade Sverige inte varit det Sverige som det är idag. Vi har mycket att tacka invandrare för. Sedan är det ju givetvis inte alla invandrare som sköter sig tipptopp, men gör alla svenskar det då? Verkligen inte.

Det här inlägget har redan blivit alldeles för långt, men jag tänkte bara ta upp en sista sak som får avrunda det här inlägget. Om man söker på Sverigedemokraterna på Wikipedia så står det, bland annat, detta:
"Partiet tar avstånd från, enligt sitt invandringspolitiska program, såväl mångkulturalism som rasism."

De tar alltså avstånd från rasism, men vill inte ha mångkulturalism.
Är inte det lite paradoxalt?
Just asking.

ALLT I MITT LIV ÄR INTE LJUST, SPECIELLT INTE DET HÄR.

Min syster ringde mig på eftermiddagen och berättade att vår morfar skulle läggas in på sjukhuset idag klockan 17.00. Han har, under en tid, lidit av yrsel och han har även känt sig orkeslös, så för ett par dagar sedan så var han på akuten där de berättade för honom att han kommer få operera in en pacemaker. Detta skulle dock inte vara akut, utan operationen skulle ske till hösten.

I helgen så hade han blivit ännu sämre. Min morfar är inte en sådan person som klagar över att han har ont/inte mår bra, så när han ringer efter mormor (som är hemma hos några i stan) och ber henne komma hem, då vet man att det är något som inte står rätt till. Idag så hade han först ringt till vårdcentralen som i sin tur hade sagt åt honom att ringa direkt till sjukhuset. Där hade han fått prata med en läkare som hade frågat honom om han kunde vänta en vecka till. Morfar hade då svarat nej. Åter igen ett tecken på att något är fel.

Jag förlorade min farmor för cirka en vecka sedan. Även om inte vi stod varandra så nära så kändes det ju givetvis tråkigt att förlora någon i min närhet. Jag kan inte ens inbilla mig hur det skulle kännas att förlora mormor eller morfar. De har alltid stått mig riktigt nära. Jag var alltid där som liten, eftersom jag inte gick på dagis. Mormor och jag bakade och höll på i deras trädgård. Morfar lärde mig räkna och vi brukade cykla tillsammans.

Morfar, och mormor, har alltid funnits där för mig, så när något sådant här händer så känner man sig bara tom.
Riktigt jävla tom.

GJORT ÄR GJORT OCH KAN INTE GÖRAS OGJORT.



Jag är en person som, allt för ofta, blickar tillbaka och ältar saker och ting som har hänt i mitt liv. Eller ja, jag ältar kanske först och främst alla de sakerna som INTE har hänt. Till exempel så ältar jag att jag aldrig började i någon sport som liten. Jag ältar att jag inte träffade (träffar) mina vänner så ofta utanför skolan. Jag ältar att jag inte har lagt ner mig tillräckligt mycket i skolan. Jag ältar att jag alltid har varit den som har vägt mest av alla i min klass. Jag kan till och med älta att jag aldrig var den som drack mig full som fjorton-femton åring och låg och spydde i någon buske på väg hem från någon fest.

Det sistnämnda ältar jag trots att jag aldrig har velat vara en sådan person. Jag har aldrig haft något behov av att dricka, trots att jag ofta har blivit avundsjuk när folk har sagt att de ska gå på fest. Jag har också velat klä upp mig, sminka mig lite extra medan jag smådricker på någon god drink. Jag har nog mest känt så för att jag har målat upp i min värld att det är så alla gör. Verkligheten är ju dock annorlunda.

Det här med att älta är något som jag ständigt jobbar på för att det ska bli bättre. Jag försöker att alltid blicka framåt, istället för att titta en extra gång i backspeglen, för det som jag har gjort (eller inte gjort); det kan jag inte göra ogjort. Det jag istället kan påverka är framtiden. Hur vill jag att den ska se ut? Vad har jag för mål med livet? Det är det som jag kan vara med och bestämma över, just därför ska jag också se till att göra det.


PLASTIKKIRURGI I THAILAND?

Ser på Plastikturisterna på femman samtidigt som jag är inne på hemsidan till det sjukhuset i Bangkok som de är på i tv-programmet. Även om jag är starkt tveksam till att åka iväg till något annat land och operera mig så blir jag jävligt lockad när jag ser att en bröstförstorning kostar ynka 19280 kronor.

19280 kronor.

Det är liksom ingenting om man jämför med vad det kostar här i Sverige. Jag har så länge som jag kan minnas velat ha större bröst och jag kommer någon gång genomgå en bröstförstorning. Men frågan är om jag inte hellre sparar ihop några tusen extra och opererar mig i Sverige istället. Det känns mer säkert, för tänk om någon komplikation uppstår? Hur gör man då om man befinner sig hemma i Sverige igen? Det är ju liksom inte bara att hoppa på första bästa flyg och flyga iväg till Thailand igen.

En bröstoperation kommer jag göra för min egna skull. Det finns ingen som jag har pratat med som har varit för att jag vill göra en operation. De pratar om att jag ska vara nöjd med det jag har, men det är jag inte riktigt nu. Förr älskade jag stora bröst, riktigt stora, men nu skulle jag aldrig kunna tänka mig att operera mig till en storlek som skulle se helt sjuk ut till min kropp. Jag vill ha någon storlek större, men inte för stor, bara något som passar till min kropp. En bröstförstorning och ett bröstlyft, sen är jag nöjd.


DET DÄR OM ATT KÄNNA LÄTTNAD.

Jag har aldrig varit så lättad som jag var förut efter mattelektionen. Det är helt otroligt hur det kan kännas som att det finns en klump placerad någonstans i magtrakten som sakta, sakta försvinner. Den känslan är obeskrivlig. Så skön, så befriande.

En sådan känsla kände jag när jag fick tillbaka mitt prov i geometri idag. Jag var precis på gränsen mot ett betyg jag aldrig någonsin har fått; betyget IG. Det gör ont i mig att tänka på att hade jag haft ett poäng mindre så hade jag varit icke godkänd. Att ligga precis på gränsen till ett sådant betyg är inte bra, men det är fan så mycket bättre än att verkligen inte bli godkänd.

Någonstans blandades lättnaden med besvikelsen. Vad hände med mitt VG i matte? Vad hände med tjejen som alltid gjorde sina läxor och jobbade bra lektionerna igenom? Sedan fanns även tanken där om att jag har valt matte C tills nästa läsår. Hur ska det gå? Det ska gå. Jag ska klara det. Ska se det som en utmaning, en utmaning som jag inte bara ska klara av; jag ska klara av den riktigt jävla bra.



TRE SAKER NI KANSKE INTE VISSTE OM MIG.

- När jag gick i femte klass så var jag en av de tre i min klass som hade äran att vara med i Vi I Femman. Det var jag, en tjej som knappt pluggar men ändå ligger på de högre betygen, plus en tjej och en kille som pluggar (i alla fall pluggade) stenhårt och hade ständigt högsta poäng på proven. Jag kände mig lite felplacerad, men vi vann några tävlingar vilket gjorde att det bjöds på tårta i klassrummet dagen efteråt.

När vi sedan kom till regionsfinal och ställdes mot en annan Karlstadsskola så sprack det. Vi förlorade med en poäng och jag som hatar att gråta bland folk jag storbölade och var otröstlig de kommande timmarna. Jag har fortfarande mardrömmar om detta.

- Jag har problem med mina njurar som gör att jag måste undersöka mig varje år på sjukhuset. Förr var jag tvungen att stanna en hel dag på sjukhuset, men nu räcker det med ett besök på max en timme. Jag tyckte aldrig direkt att det var jobbigt att vara där, utan tyckte mest att det var spännande att få kanyler i armar och händer och få något kontrastmedel insprutat i armarna innan jag sedan skulle röntga njurarna.

- När jag gick i högstadiet vann jag en dikttävling som anordnades på Alla Hjärtans Dag. Jag har ingen aning om hur många som ställde upp, men jag vann i alla fall! Det är sällan jag är stolt över mig själv, men när de som bestämde vem som skulle vinna knackade på klassrumsdörren så kände jag en varm känsla inom mig. Då slog det mig att, hej, jag är ju bra på något!




18-20/3 - VÄSTKUSTEN.

Det har precis varit helg, men jag blickar redan framåt mot nästa för då händer det grejer. Då åker jag buss, alternativt tåg, till Göteborg för att sedan bli hämtad av min underbara gos till kille. Ska inte gråta på hela veckan hade jag tänkt, så att jag gråter ut en hel flod på fredag, för gråta, det kommer jag göra.

Kommer ihåg i januari när jag åkte till honom. Sjuk och jävlig satt jag på bussen. Det hade till och med varit oklart om jag skulle orka åka för det var längesedan jag var så sjuk som jag var då. Jag bestämde mig för att åka i alla fall, skulle ha ångrat mig alldeles för mycket om jag inte hade gjort det. Så jag satte mig på bussen, var uttråkad de första timmarna, innan vi kom till Vänersborg, Trollhättan och sedan när vi började närma oss Göteborg.

Jag fick fjärilar i magen, tårar i ögonen.

Jag visste att jag snart skulle befinna mig i den stan som jag så länge velat åka till. Det kändes som om jag var i en dröm. När jag sedan såg skyltar om Hisingen och Angered visste jag att det var nära. Då började tårar falla ner på min kind. Kände mig som en femåring som gråter över en tappad glass eller något, fast de här tårarna var lyckotårar. Jävligt dålig liknelse, men ändå. När jag sedan kom fram dit bussen skulle stanna kunde jag skymta en stor byggnad. En byggnad med stora bokstäver som lyste. Bokstäverna var N, O, R, D, S, T, A och N.

Nordstan.

Jag dog lite då.
Roligt att jag dör mer av att få se Göteborg, få se Nordstan, än att få träffa gos igen. Fast riktigt så är det ju inte. Jag älskar att vara med gosen, men jag älskar också att få komma bort från samma gamla gator, byggnader och folk ibland. Jag älskar att vara på Västkusten. Jag älskar att få komma till det stället där mitt hjärta är. Mitt hjärta, min underbara gos.


TVÅ DAGAR KVAR TILLS VI SES IGEN, MY LOVE.



På lördag kommer min älskade hit igen.
Han kommer anlända med bussen till Karlstads Busstation vid 12.35 och som vanligt kommer jag befinna mig där för att möta honom. Den där första kramen och pussen efter att han har gått ur bussen är bland det bästa som finns. Om ni tänker er lycka upphöjt i det högsta som finns, då är ni i alla fall en bit på vägen till den känslan som jag alltid har då.

Han ska upp till Karlstad för att se den tredje matchen mellan Färjestad och Brynäs, så han sover över hos mig tills dagen därpå då han åker hem igen. Woho. Lyckoskutt. Osv. Inte för att han åker hem, utan för att han i alla fall stannar en natt. Jag har planerat att fixa tacos till kvällen då vi ska se på Melodifestivalen. Han älskar nämligen det programmet, eller typ not. Han kan få en puss eller två under programmets gång så han slipper tråka ihjäl sig. Bra va?

Är lite nervös inför lördagen faktiskt, för mamma fyller år då så pappa och syrran kommer hit för att "fira" henne på dagen. Min kille kommer också vara med. Det är nervöst. Jag menar, jag har aldrig varit i en sådan situation tidigare. Det här är mitt första förhållande och den första gången som min familj kommer vara samlade tillsammans med mig och min pojkvän. Det känns som om jag lever i en dröm eller något, men det gör jag inte. Jag lever i den bästa tiden i mitt liv hittills.

OM ATT HATA ATT VARA KVINNA.

Nu ska det här inte bli något inlägg där jag är irriterad över allt, men jag måste säga det här. Ibland hatar jag verkligen att vara kvinna. Japp. Det är sant. Jag hatar att ha bröst. Okej, det var inte det jag ville säga, men jag hatar det där som vi har en gång i månaden. Eller, hade det varit en gång i månaden hade det varit lugnt, men tack vare minipillrena så är det inte alls så.

Minipiller ska göra så jag kan ha sex utan kondom,
men nu gör dom så jag inte kan ha sex alls!!!!!!!!!!!!!

Jag får panik. Inte bara på grund av det jag nyss nämnde, utan för att jag verkligen vill att det ska funka med att käka minipiller. Jag vet dom som inte har mens alls liksom, varför kan inte det hända mig? Otur? Vad är det? Det har jag aldrig haft?

*IRONI*

OM ATT STÖRA SIG PÅ MÄNNISKOR.

Jag skulle visst inte gå och lägga mig i sängen med en Cosmopolitan (inte drinken, tidningen) i handen. Jag skulle visst sitta kvar här istället och, på ett hemlighetsfullt sätt, försöka skriva en kick ass text, so here we go.

Det finns människor man älskar. Det finns människor man hatar (även om hata för mig är ett för starkt ord). Sedan finns det de som bara finns där, som något litet störande objekt som man försöker att inte bry sig så mycket om, men likt förbannat hamnar man gång på gång i situationer där man bara stör sig så mycket att varenda nerv i kroppen skakar som en skallerorm.

Det finns människor man stör sig på i perioder. Det finns de som man stör sig på i smyg. Det finns de som man stör sig på helt öppet. Jag kan vara så jävla falsk ibland. Jag kan låtsas chilla runt med personer som jag egentligen stör mig på. Okej, det kanske inte är så jättefarligt gjort, men ändå. Varför kan jag inte bara ge blanka fan i dem istället? Varför ska jag hålla på och lalla runt? Inte för att jag stör mig på mer personer än antalet fingrar som finns på halva min hand, men ändå.

Det finns en person jag stör mig på riktigt på. Jag stör mig i perioder och jag stör mig i smyg. Jag skulle kunna skriva ett inlägg på flera tusen ord om den här personen för att sedan publicera här på bloggen, men jag är inte en sådan person. Jag hänger inte ut människor bara för att jag har en speciell uppfattning om dem, plus att jag inte vet om den personen kommer läsa det här. Jag stör mig istället i smyg. Eller ja, så gott det går. Och spyr ut en och en annan åsikt till mina närmsta vänner. Då känns det bättre.

HISSAR/DISSAR.



- Att inte äta godis sju dagar i veckan.
Idag är jag inne på min fjärde dag utan godis. Var vid kafeterian idag för att köpa en macka och vid kassan så låg det påsar med såna där underbart salta lakritsdäck i. Tror ni att jag blev sugen på att köpa en eller? Men icke, jag betalade för min nyttiga macka och gick därifrån. Det är snart lördag. Då ska jag njuta av en påse med saltlakrits!

- Fruktsallad.
Herre min je vilken töntig punkt, men herre min je vad gott det är! Ikväll ska jag byta ut det traditionella hockeysnackset chips mot en nyttig fruktsallad med en massa frukt och bär i. Det låter inte lika mycket när man äter det, men det är lika gott, kanske till och med godare.

- Att februari snart är över.
De tyngsta månaderna är snart förbi. Januari. Februari. Snart kommer mars, förhoppningsvis med vårkänslor. Jag älskar när det börjar bli vår. Det känns i hela kroppen. Man längtar inte bara mer efter sommaren, utan man blir också piggare och gladare, vilket verkligen behövs om man ska kunna koncentera sig på allt plugg den här terminen.



- När folk börjar dricka på förmiddagen/när folk dricker varje dag i en vecka, typ.
Mer sorgligt är det när folk skriver det på Facebook så att alla kan läsa det. Varför liksom? Coolt eller? Nej, inte riktigt va? Sen prat om att man har semester osv. Och? Är det en anledning för att dricka? Nej! Man kan ha semester utan att vara onykter också. Det är i alla fall min åsikt.

- Snö/kyla.
Jag längtar efter sommaren. Längtar efter sol och värme. Längtar efter att kunna gå i kjol eller klänning utan leggings under. Längtar efter att sola. Längtar efter att grilla. Längtar efter att äta en isglass som smälter i solen. Längtar efter sommarlov. Längtar efter att kunna göra vad jag vill varje dag, utan att behöva tänka på skolan.


SVAR PÅ KOMMENTAR.



Hej!
Tack så mycket för att du läser min blogg! :)

Först och främst så vill jag säga att jag inte har några drömmar om att bli smal. Jag kommer aldrig bli smal. Vill inte bli det. För mig gör det inget att ha några extra kilon, men då ska det handla om några kilon extra och inte så många som det är just nu. Det som jag upplever som jobbigast med att vara överviktig är att det är svårare att hitta kläder. Jag vill liksom kunna gå in i en affär och veta att de där snygga jeansen passar om jag testar dom. Just provrumsångesten är sjukt jobbig och tär på självförtroendet. Självklart är det så mycket mer än dåligt självförtroende som följer med övervikten; sjukdomar till exempel. Det oroar mig också, så klart.

Jag är mycket väl medveten om det du skriver, har själv alltid vetat om det samt att jag har hört andra säga det ett X antal gånger. Kan väl inte säga att jag har försökt gå ner i vikt helhjärtat, men i höstas så började jag äta mycket bättre mat och det gav resultat. Dock föll jag tillbaka till mina gamla matvanor igen efter ett tag. Det är något som jag är, rent ut sagt, jävligt besviken på. Mitt mål är att hitta tillbaka dit igen, för det fungerade verkligen även om jag inte hann se så jättemycket resultat i och med att jag inte höll i så länge.

Jag vet att jag inte kommer gå ner i vikt om jag fortsätter såhär så det behöver jag inte höra från någon annan. Det som fattas hos mig är motivationen. Men den kommer, det är jag säker på.

Och angående tårtan;
Åt jag upp hela själv? Självklart inte. :)
Kan räkna upp 1000 grejer som har varit mer onödigt än det.

Kram Louise


DAG TRE: ÅTTA SÄTT ATT VINNA MITT HJÄRTA.

1. Du ska vara lång, helst 190 centimeter eftersom det ser hett ut när man står och hånglar.
2. Du ska få mig att känna mig trygg, trygghet för mig är otroligt viktigt.
3. Du ska helst ha lika törr humor som jag.
4. Du ska ha en go dialekt som får mig att smälta när jag hör dig prata.
5. Du ska vara romantisk; skicka gulliga sms, säga gulliga saker, köpa lakrits till mig, osv.
6. Du ska vara från Västkusten.
7. Du ska vara mogen och veta vad du vill i livet.
8. Du ska vara min älskade gos, för det är han som har vunnit mitt hjärta.


FEM SAKER JAG ÄR RÄDD FÖR OCH VARFÖR.

1. O-r-m-a-r.
Jag brukar skriva det så för att det ser mindre läskigt ut än när bokstäverna sitter ihop.
Den kan vara tjock och flera meter lång, eller smal och inte alls lång. Det gör egentligen detsamma. Den är lika äcklig anyway. Låter äckligt. Ringlar fram äckligt. Är äcklig när den äter. Den är äcklig helt enkelt.



2. Att misslyckas.
Jag tycker det är jävligt starkt att höra om människor som har misslyckats i livet, som har varit på botten för att sedan ta sig upp igen. Jag tror att man växer oerhört mycket genom att stöta på motgångar, mer än om man bara glider igenom livet på en stor fet räkmacka, men i min värld är jag själv rädd för att misslyckas.

Det kan, till exempel, handla om ett prov i skolan. Om jag inte presterar bra så känns det som om hela världen går under. Jag får ångest av det och anser mig själv som dålig. Det som gör att jag är rädd för att misslyckas är att jag inte tror att jag har den där kraften att resa mig upp igen och bara kick some ass liksom.



3. Kärlek.
Jo, det är faktiskt sant, för hur jävla underbar den än kan vara så kan den även vara lika jävla brutal och hjärtskärande. Mitt självförtroende har alltid legat på minus och det här speglas igenom mycket väl inom kärleken. Jag tror att jag inte är bra nog för min kille, att han kommer inse det här en dag och att han då kommer lämna mig. Jag hatar att tänka såhär, men det känns som om jag inte kan styra över det. Jag försöker tänka positiva tankar, tänka på att han faktiskt har valt mig över de andra tjejerna för en anledning. För att han älskar mig.

Och varför egentligen vara rädd för att bli lämnad, det är ju inte så att jag kan se in i framtiden och förutse vad som kommer hända. Man kan inte vara rädd för allt, utan man får leva livet här och nu istället.



4. Att träffa min kärleks familj för första gången.
Okej. Töntvarning på det här, men det gör mig verkligen livrädd. I och med att jag inte har haft ett förhållande tidigare så är det första gången jag står inför det här. Återigen speglas mitt dåliga självförtroende igenom då jag är rädd att dom inte ska tycka att jag är bra nog för honom. Jag är rädd för att jag inte ska ge ett bra första intryck.

Hur ska man egentligen vara när man träffar familjen för första gången? Vad ska man ha på sig? Vad ska man säga? Hur ska man hälsa? Hur ska man besvara alla frågor som man förmodligen kommer få? Det är bara några av alla dom funderingarna som jag har.



5. Att gå till bussen ensam när det är halt.
Alltså, fattar ni vilken isgata det är till busshållsplatsen härifrån eller?
Jag känner mig som 70+ när jag tar mig fram egenom att gå myrsteg i 1 km/h. Min största mardröm är att halka omkull och ligga där helt hjälplös på marken, helt ensam. Då skulle jag hellre vilja att marken inte skulle ta emot mig, utan att jag skulle fortsätta falla och falla.


ON MY TO-DO-LIST: GÅ PÅ GÖTEBORSK MARK - CHECK!

Har ju glömt att berätta om resan som jag gjorde ner till Göteborg i fredags. Visst, har bloggat om det, men inte om hur det var, hur det kändes, vilka tankar som gick genom min hjärna när jag ÄNTLIGEN tog min Göteborgoskuld. I och för sig så var jag bara där för att gå av bussen och bli hämtad av gos innan vi sedan åkte hem till honom, men ändå;
JAG HAR GÅTT PÅ GÖTEBORSK MARK.

Ni vet hur det var innan jag åkte, att jag tvekade in i det sista. Eller okej, innerst inne visste jag att jag skulle åka, det var mer att jag önskade att jag vore helt frisk. Dock så kändes det sjuka som bortblåst när jag väl satt på bussen på Karlstads busstation. Jag kunde inte riktigt tro att det var sant. Där satt jag, i en buss som strax skulle avgå mot Göteborg. Där satt jag ensam. Jag som för bara ett tag sedan tyckte det var oerhört jobbigt att bara åka buss till stan själv. Att jag klarade att åka själv i fyra timmar är något som jag kommer bära med mig länge, något som jag har växt otroligt mycket av och jag skulle definitivt inte tveka att göra det igen.

Trots att det var mörkt ute under resan så tittade jag ut hela tiden. Blev lycklig inombords när jag tittade på klockan och upptäckte att det blev allt mindre kvar tills jag äntligen skulle få träffa gos igen. Efter någon timme på bussen började jag känna av febern igen, jag blev tröttare och önskade mest att vi skulle vara framme snart.

Under resan stannade vi i Säffle, Åmål, Mellerud, Brålanda, Vänersborg och Trollhättan. Det var där allt vände. I Trollhättan. Då glömde jag bort att jag egentligen var sjuk. Då visste jag att "om en timme då fan är jag i Göteborg"! Jag tittade ut hela tiden, tog in allt jag såg, såg en NETTO-affär och skrattade lite för mig själv där jag satt i mitten av bussen, såg en vägskylt om Hisingen och Angered vilket fick mig att börja gråta för då kände jag att "nu jävlar är det nära".

När jag sedan såg Nordstan så höll jag bokstavligt talat på att dö. Jag dog av glädje inombords. Ville gråta och skrika rakt ut, men det gjorde jag ju såklart inte. Hehe. När jag klev ut ur bussen och hade tagit min väska så såg jag gos och jag kunde inte sluta le. Det kändes så jävla fantastiskt! Jag ville stanna klockan där och då. Bara frysa allt. Stå där i en evighet. Som i en film.

Men det hände inte,
för istället så åkte vi till Kungälv och gick in på Maxi och handlade yoghurt, skinka, chips och dricka. Sen åt vi på McDonalds där. När vi åkte från Göteborg till Kungälv så var jag på rosa moln. Tittade ut genom fönstret och pekade på allt jag såg "ÅH DÄR ÄR GP", "ÅH DET FINNS IKEA HÄR", "ÅH EN TUNNEL DÄR MAN KÖR BIL UNDER VATTNET", "ÅH EN BENSINSTATION", "ÅH KÖPCENTRUM".

Inte lätt att vara från lilla Skoghall och komma till storstan för första gången.



Nordstan + Louise = gråtkalas.

JAG SKA TATUERA MIG.

Yes, det är faktiskt sant, men vet dock inte när. Allt jag vet är att innan 2011 är slut så ska någon av mina kroppsdelar prydas av en tatuering. Har börjat klura på vad jag ska tatuera in och har kommit fram till att det blir en väldigt liten tatuering.

Funderar på att tatuera ett kors, hjärta eller en stjärna vid handleden. Ska tydligen göra ont att tatuera sig där, men om jag gör ett litet motiv så kanske jag överlever. Hehe. Ett annat alternativ är att tatuera in en text som går runt handleden.





Tjejen på sista bilden är Denise Arrman som bloggar här tillsammans med sin tvillingsyster Nicole. Hennes tatuering är för jävla ball! "Vilja. Tålamod. Kärlek." står det runt handleden på henne. En sån tatuering vill jag ha, fast med en annan text. Måste fundera lite på vilken text jag vill ha, sen kanske man kunde göra ett hjärta till den texten eller något?
Typ; istället för en punkt över ett "i" så kunde det vara ett hjärta?

Det skulle vara niice.
♥ Louise.

MIN FAVORITBLOGG FÖR TILLFÄLLET.

Halvligger i soffan och läser lite bloggar. Vilket jäkla nöje egentligen, att läsa om andras liv, och tänk de som tjänar en massa pengar på det. Helt sjukt egentligen!

Min favoritblogg för tillfället är i alla fall Madeleines blogg.

Hon är från Karlstad, men bor i Oslo med sin kille och deras dotter som är en månad gammal. Jag älskar verkligen att läsa bloggar som drivs av gravida/nyblivna mammor. Haha, kalla mig galen, men så är det. Jag blir alldeles varm inom mig och jag erkänner det - det kan även hända att jag fäller en och en annan tår.

Känslig.se = jag.

Jag har alltid sagt att jag vill bli en ung mamma och det står jag fast vid. Om det inte vore för skola och taskig ekonomi så skulle jag gärna välkomna en liten till världen redan nu. Tänker dock vänta tills jag har tagit studenten och förhoppningsvis även fått jobb.