1. O-r-m-a-r.
Jag brukar skriva det så för att det ser mindre läskigt ut än när bokstäverna sitter ihop.
Den kan vara tjock och flera meter lång, eller smal och inte alls lång. Det gör egentligen detsamma. Den är lika äcklig anyway. Låter äckligt. Ringlar fram äckligt. Är äcklig när den äter. Den är äcklig helt enkelt.

---

2. Att misslyckas.
Jag tycker det är jävligt starkt att höra om människor som har misslyckats i livet, som har varit på botten för att sedan ta sig upp igen. Jag tror att man växer oerhört mycket genom att stöta på motgångar, mer än om man bara glider igenom livet på en stor fet räkmacka, men i min värld är jag själv rädd för att misslyckas.

Det kan, till exempel, handla om ett prov i skolan. Om jag inte presterar bra så känns det som om hela världen går under. Jag får ångest av det och anser mig själv som dålig. Det som gör att jag är rädd för att misslyckas är att jag inte tror att jag har den där kraften att resa mig upp igen och bara kick some ass liksom.

---

3. Kärlek.
Jo, det är faktiskt sant, för hur jävla underbar den än kan vara så kan den även vara lika jävla brutal och hjärtskärande. Mitt självförtroende har alltid legat på minus och det här speglas igenom mycket väl inom kärleken. Jag tror att jag inte är bra nog för min kille, att han kommer inse det här en dag och att han då kommer lämna mig. Jag hatar att tänka såhär, men det känns som om jag inte kan styra över det. Jag försöker tänka positiva tankar, tänka på att han faktiskt har valt mig över de andra tjejerna för en anledning. För att han älskar mig.

Och varför egentligen vara rädd för att bli lämnad, det är ju inte så att jag kan se in i framtiden och förutse vad som kommer hända. Man kan inte vara rädd för allt, utan man får leva livet här och nu istället.

---

4. Att träffa min kärleks familj för första gången.
Okej. Töntvarning på det här, men det gör mig verkligen livrädd. I och med att jag inte har haft ett förhållande tidigare så är det första gången jag står inför det här. Återigen speglas mitt dåliga självförtroende igenom då jag är rädd att dom inte ska tycka att jag är bra nog för honom. Jag är rädd för att jag inte ska ge ett bra första intryck.

Hur ska man egentligen vara när man träffar familjen för första gången? Vad ska man ha på sig? Vad ska man säga? Hur ska man hälsa? Hur ska man besvara alla frågor som man förmodligen kommer få? Det är bara några av alla dom funderingarna som jag har.

---

5. Att gå till bussen ensam när det är halt.
Alltså, fattar ni vilken isgata det är till busshållsplatsen härifrån eller?
Jag känner mig som 70+ när jag tar mig fram egenom att gå myrsteg i 1 km/h. Min största mardröm är att halka omkull och ligga där helt hjälplös på marken, helt ensam. Då skulle jag hellre vilja att marken inte skulle ta emot mig, utan att jag skulle fortsätta falla och falla.