11 MÅNADER.


We♥it.

Idag är det den tjugofjärde. Den tjugofjärde varje månad firar jag och min pojkvän eftersom det var tjugofjärde oktober förra året som vi blev tillsammans. Idag var det alltså elva månader sedan. Om en månad firar vi ett år tillsammans. Ett helt långt år.

Jag älskar dig.

2011-09-24 23:12:08
Kärleken Kommentarer (0)

D.

2011-09-17 23:36:54
Kärleken Kommentarer (0)

INGA ORD KAN BESKRIVA HUR SÖT DU ÄR.

2011-09-04 21:57:56
Kärleken Kommentarer (0)

JAG ÄLSKAR DIG, DET ÄR BARA SÅ DET ÄR.

Att få hålla om dig, krama dig, ge dig en puss eller två. Att få se in i dina ögon och säga att du är den bästa som finns. Att få gå hand i hand med dig. Att få luta mig mot dig när vi sitter i soffan och ser på tv. Att få somna vid din sida och vakna upp lika så.
Att få älska dig är det bästa som någonsin har hänt mig.

2011-08-28 23:17:11
Kärleken Kommentarer (0)

10 MÅNADER IDAG.


Jag älskar dig, nu och för alltid - älskling.

2011-08-24 22:44:17
Kärleken Kommentarer (0)

HONEY YOU'RE A ROCK UPON WHICH I STAND.

Ibland kan jag titta på kort på min kille, läsa något sms som har har skrivit, höra hans röst i telefonen eller titta på honom lite i smyg och tänka att; "Fan, det där är min kille. Där är mannen jag älskar av hela mitt hjärta, hela min själ, hela mig. Där är mannen som jag vill leva med för resten av mitt liv. Han älskar mig. Han älskar mig verkligen för den jag är.". Det har liksom inte riktigt gått upp för mig än, sjunkit in, att en sådan fin människa som han älskar mig.


Det har snart gått tio månader sedan vi två blev, just vi.
Den tjugofjärde oktober.

Dagen innan hade vi träffats för tredje gången. Jag hade mött honom när bussen från Göteborg anlände vid Karlstads Busstation klockan 12.50. Vi gick till hotellet, lade oss bredvid varandra i hotellsängen. Vi låg där. Pratade. Ingen av oss vågade göra något. Han följde med mig ut när jag skulle hem med bussen. Vi åkte hissen ner, gick ut från Scandic City och stannade vid korsningen vid Paviljongen.

Innan vi skiljdes åt frågade han om han kunde få en puss. Jag pussade honom. Jättesnabbt, på grund av att jag var så blyg. Vi bestämde att vi skulle ses i pausen under hockeymatchen som skulle vara någon timme senare. Jag flög på moln när jag gick till bussen. Hade ett leende som sträckte sig från öra till öra, om inte längre ändå.

---

Vi träffades i pausen. Pussades och kramades bland allt folk som passerade. Jag var fortfarande blyg, hade kinder som hettade, kinder som var röda. Jag var lycklig. Hade aldrig varit lyckligare. Ville stå där för alltid, med hans armar runt om mig. Jag ville inte lämna honom. Men vi sa hej då lagomt till att perioden skulle börja. När jag sedan kom hem loggade jag in på msn, frågade om han kunde komma hem till mig på kvällen för jag skulle ändå bli ensam hemma. Jag trodde aldrig att svaret från hans sida skulle bli ja, men det blev det. Någon timme därpå stod han hemma i min hall, hälsade på både min mamma och min syster.

När de hade gått förflyttade vi oss in till mitt rum. La oss tätt tätt i min 90-säng. Vi höll om varandra. Pussades. Kramades ännu mer. Pussades igen. Pratade. Jag ville stanna tiden där och då. Ville ha honom där vid min sida varje natt, och plötsligt då slog det mig hur svårt det skulle bli att säga hej då till honom dagen därpå, då när han skulle åka med bussen tillbaka till Göteborg.

Jag somnade lycklig den natten, trots att jag befann mig ensam i min 90-säng. Jag luktade på kudden som hans huvud tidigare hade legat på. Den luktade honom. Mitt hjärta slog hårdare än någonsin. Kunde det vara? Nej, det kunde det väl ändå inte vara? Inte kunde det vara kärlek jag kände?
Men jo, kärlek var det.

---

Dagen därpå sågs vi i stan, en timme innan hans buss skulle avgå. Den känslan jag hade inom mig då var blandad. Jag hade den där bubblande känslan, ni vet, en sådan känsla man har när man flyger fram på rosa moln, eller då man, med andra ord, är nyförälskad. Samtidigt slets mitt hjärta itu av tanken på att han snart skulle åka bort från mig.

Vi åt på Subway innan vi, sakta, gick gatan ner mot busstationen. Jag var tyst. Ville inte visa att jag var ledsen över att han skulle åka. Jag ville inte gråta, men hur mycket jag än försökte så trillade det likt förbannat ner en och annan tår på min kind. Han lade armarna kring mig, vi skämtade om något, varpå han sa att han inte längre var singel. Och så tittade han på mig. Jag log. Jag visste vad han menade.

Jag och han.
Louise och Daniel.
Vi.


Några timmar senare bytte vi status på Facebook.
I ett förhållande.
24/10 2010.
2011-08-20 02:32:32
Kärleken Kommentarer (0)

YOU MAKE MY HEART COMPLETE.

2011-08-15 23:35:11
Kärleken Kommentarer (0)

"MEN VET ATT DU O JAG ÄR MENADE FÖR VARANN!"


Ibland så gör det ont i mig när jag tänker på hur mycket jag älskar min pojkvän. Är det liksom ens möjligt att älska en person så otroligt mycket som vad jag älskar honom? Jag känner mig så fantastiskt lyckligt lottad som har en sådan som han i mitt liv, för hade jag varit honom så hade jag gjort slut med mig för längesedan. Med handen på hjärtat, jag har haft en otrolig tur som har en pojkvän som finns kvar vid min sida, vad som än händer.

Det finns inte ord som är tillräckliga för att beskriva honom. Han är fantastisk. Han är underbar. Han är den finaste människan jag någonsin har haft i mitt liv. Om det någon gång skulle ta slut mellan oss så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv, för jag vet att jag aldrig skulle hitta någon bättre än honom. Aldrig någonsin. Även om det känns som om hela världen faller isär framför mina fötter varje gång han och jag skiljs åt så vet jag att allt är värt det, för varje jävla gång vi ses upplever jag de bästa stunderna i mitt liv. Tack vare honom.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, för varje gång jag ska skriva ut mina känslor så känns det som det låser sig för mig, men fan Daniel, fan vad jag älskar dig. Jag älskar dig så sjukt jävla mycket att det inte finns ord som kan beskriva det. Det är tolv år och tjugofyra mil mellan oss, men trots det så har vi varit tillsammans i nio månader. Nio månader. Det trodde nog ingen att vi skulle klara, men du och jag, vi är menade för varandra.

Och jag tror jag slutar det här inlägget nu, innan det blir alldeles för smörigt.
Daniel, jag älskar dig.
2011-07-28 02:23:02
Kärleken Kommentarer (0)

VI HAR VARIT VI I ÅTTA MÅNADER.



Den tjugofjärde juni betydde inte bara att det var midsommarafton, utan det var också den dagen då jag och Daniel hade varit tillsammans i åtta månader. Förstår ni eller? Åtta månader! Det är nästan så inte ens jag förstår hur lång tid det verkligen är.

Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Den nionde oktober. Klockan var runt halv fyra på lördagseftermiddagen. Vi hade bestämt att vi skulle gå på hockey tillsammans, Färjestad skulle spela mot Djurgården. Jag kommer ihåg hur jag precis hade gått in i Löfbergs Lila Arena, visat min biljett för mannen som stod innanför entrédörren, gått mot sektion H1 och hittat min plats, längst nere vid sargen. Jag satt där ensam med röda kinder och med ett hjärta som slog lite för många slag i sekunden.

Tittade på mobilen och såg ett sms med orden "jag klev av bussen nu". Den nervositeten som jag då kände har jag aldrig tidigare känt förut. Jag vände mig mot trappan ner mot sektion H1, där jag snart inte längre skulle sitta ensam. Sekunder blev plötsligt lika långa som år. Till slut såg jag honom. Han såg mig. Det kändes som om jag inte längre befann mig på jorden. Jag var i en dröm. Nöp mig i armen för att se om det verkligen var på riktigt. Det var det. I nästa sekund kramades vi. Herregud vad gott han luktade! Och så började han prata. Herregud vilken underbar dialekt! Jag bara log. Mitt hjärta log. Hela jag log. Kände direkt att mina känslor för honom bara skulle växa.

Oj, så rätt jag hade för nu har vi varit vi i åtta månader.
Det är fyra månader kvar tills vi firar ett år.

Jag älskar dig, Daniel.

2011-06-28 00:12:18
Kärleken Kommentarer (0)

HUR SKA MAN ÄLSKA NÅN SOM HAR ÄLSKAT NÅN FÖRUT?



Jag tänkte spinna vidare lite på det
här inlägget.


"Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?"

Den där textraden går rakt in i mitt hjärta för jag känner igen mig något oerhört i de orden. Jag har funderat och funderat på kärleken. Kommit fram till att det är det svåraste jag någonsin har varit med om.

Jag är en person som hela tiden jämför mig med andra. Det här blev inte direkt bättre när jag inledde förhållandet med min pojkvän. Jag menar; jag är inte den första som han älskar. Jag är inte den första som han har kysst, inte den första som han har varit tillsammans med. Det visste jag om redan innan vi blev tillsammans. Men ändå ligger det och gnager i mig. Jag jämför mig med de som tidigare har fått titulerat sig som hans flickvän.

Jag vill så gärna vara speciell för honom, något extra. Någon som han kan se på och helt ärligt tänka på som en människa som han älskar mer än vad han har älskat någon av sina tidigare flickvänner. Jag vill så gärna vara omtyckt av hans familj och av hans vänner. Men i och med att jag har ett självförtroende som ligger tryckt mot marken och vägrar ta sig upp så har jag inte ens tagit mig mod till att träffa hans familj eller vänner än.

Det har gått lite mer än sex månader sedan vi blev tillsammans. På sex månader har jag haft all tid i världen att träffa min älskades familj och vänner, men jag har aldrig träffat dem. Det här är något jag skäms otroligt mycket för. Det gör ont i mig när jag tänker på det, men jag är så rädd för vad de ska tycka och tänka om mig. Jag är rädd för att de ska tycka att jag inte är värd Daniel. Att han är värd någon tjej som är bättre och finare än mig. Att jag är för ung för honom.

Alla de här tankarna gör mig så ledsen och jag skäms för dem. Jag skäms för att jag ens har sådana här tankar om hans familj och vänner, men jag menar ju inte att jag tror att de är små monster som kommer hata mig. Det är bara mina tankar som alltid tänker det värsta om saker och ting. Det är det här som är det största felet med mig. Att jag går in, som i en boxningsmatch, med huvudet nere och tar ut förlusten i förskott istället för att hålla blicken högt, vara mig själv och ha positiva tankar på repeat i huvudet.

Om jag ska gå tillbaka till den raden som även har blivit rubriken för detta inlägg;
"Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?"
så vet jag att jag aldrig kan påverka det som tidigare har hänt, för det är historia. Jag kan inte leta fram en tidsmaskin och åka tillbaka i tiden och skrika åt min pojkvän att "Nej, bli inte tillsammans med henne, för du kommer bli tillsammans med mig om några år. Snälla vänta!" Det går inte, för det enda jag kan påverka är det som sker här och nu.

Och istället för att jämföra mig med tidigare flickvänner, med vad de gjorde och sa kontra vad jag gör och säger, så borde jag tänka att; fy fan vad underbart att de var så, ursäkta ordvalet, idiotiska att de lät honom gå. De går miste om en underbar man, men vad fan gör det?

Jag är ju den som finns i hans hjärta nu.
2011-04-28 03:05:56
Kärleken Kommentarer (0)

OM TRE DAGAR ÄR DET ETT HALVÅR SEDAN.



Jag vet inte hur mycket man "ska" fira sina månadsdagar, men på söndag är det i alla fall sex månader sedan jag och Daniel blev tillsammans. Sex månader, ett halvår.

Ett halvår sedan mamma skrev på min logg om att hon hade fått en sån trevlig svärson.
Ett halvår sedan han log när jag berättade det för honom.
Ett halvår sedan vi stod vid bussen och han sa något om att han inte längre var singel.

Jag bara log när han sa det för det kändes så oerhört overkligt. Som att jag var bland molnen eller något. Jag har aldrig tidigare varit i ett förhållande. Har aldrig tidigare varit i närheten av ett. Nu när jag blickar tillbaka så är jag otroligt glad över att jag inte har varit det innan. Jag är glad över att han är min första kärlek. Han är också min enda och sista kärlek. Nej, jag vet att jag inte kan veta det till hundra procent, men det är så jag vill att det ska vara.

Även om det har varit en del tårar, orsakat av alla mil som det är mellan oss, så ger han mig så mycket som väger upp det tusen gånger om. Mitt självförtroende har ökat. Jag behöver inte längre tänka på att jag ska vara någon annan, för han älskar mig för den jag är och det är så oerhört skönt att veta det.

På lördag ses vi igen.
Jag ska ta tillvara på varenda sekund som vi är tillsammans;
för det är när vi är tillsammans som jag mår som bäst.


2011-04-21 00:43:03
Kärleken Kommentarer (1)

AND IT HIT ME RIGHT IN THE HEART.

Ur: VeckoRevyn Nr7

Jag får panik när min kille inte finns i närheten


FRÅGA: Jag har varit tillsammans med min kille i ett par månader
och vi har ett väldigt fint förhållande och kan tala öppet om
nästan allt. Men under hela vår tid tillsammans har jag haft väldigt
jobbiga tankar. Så fort jag inte är med min kille får jag panik.


Jag vet inte vad jag är orolig för, han har aldrig svikit mig, men jag
kan få en känsla av att han ska tröttna på mig. Jag försöker ignorera
mina tankar, men det är omöjligt. Jag tänker på honom varje dag och
analyserarar allt han har sagt. Bara när jag är med honom känner jag
mig lycklig och det känns som om jag inte kan ha kul utan honom.


Jag är rädd för att han ska sluta älska mig. Jag vill få undan alla
mina tankar, men jag vet inte hur! Ska jag prata med en terapeut om det?
Jag vill bara kunna njuta av min underbara pojkvän, egentligen behöver
jag inte oroa mig, han är ju världens ärligaste!


Varför är jag såhär?
/ Hanna, 22



SVAR: Usch, Hanna, det låter väldigt jobbigt för dig - och för honom!
Om han nu är så ärlig och fin kan det inte vara så kul att ständigt vara
misstänkt. Och som sagt, inte speciellt kul för dig heller. En situation
som ni båda förlorar på, helt enkelt.


Jag tycker att det känns ganska tydligt att problemet ligger hos dig. Med
det sagt menar jag inte att det är ditt fel på något sätt. Jag menar att
det nog grundar sig i en osäkerhet i dig. Du verkar tycka att han är lite
för bra för dig. Men du är ju värd det allra bästa! Och han är ju med dig
för att han tycker att du är bättre och finare än alla andra, glöm inte det.


Kanske har du någon form av inneboende känsla av att du inte riktigt är
värd att älskas? Det är du, men det är sannerligen inte så lätt att
veta själv alla gånger. Problem med självkänslan kan bero på så mycket,
jag tror verkligen att du skulle kunna få så mycket hjälp hos en bra terapeut,
och få bukt med dina tankar. Det vore så skönt för dig, tror jag!


...



Det skulle lika gärna kunna vara jag som var Hanna.
Jag känner igen mig i nästan varenda ord hon skriver. Jag känner igen rädslan för att han ska tröttna, för att han ska sluta älska mig. Jag känner igen mig att det bara är han som gör mig lycklig. På att jag egentligen inte behöver oroa mig. Jag känner också igen mig i svaret. I att jag tycker att han är för bra för att vara tillsammans med mig. Att jag inte är värd att älskas.

Jag vet att alla de här tankarna är fel. De är sjukt jävla fel och borde inte finnas i mitt huvud, men ändå så gör de det. Och jag hatar det. Jag mår dåligt över det. Tror i grund och botten att det ligger i avståndet mellan oss. Jag fortsätter tjata om det där jävla avståndet, men det gör allt så jävla mycket värre.

Att vara överlycklig när man träffas en fredag, tillbringa lördagen tillsammans, för att sedan på söndagen bli jävligt ledsen över att man måste skiljas åt igen... Det gör mig så jävla förvirrad. Jag vet att folk har klarat större avstånd, där det kanske har varit flera länder emellan dem, i flera månader. Jag fattar ärligt talat inte hur folk klarar av det, när mitt hjärta skriker av att ha min kille "bara" 25 mil bort.

Kommer ångra det här inlägget så mycket, men here we go.


2011-03-24 00:30:00
Kärleken Kommentarer (0)

I min värld är det inte längre svart som är kärlekens färg.

   När jag var yngre trodde jag att kärleken var svart. Det vita, fina och lyckliga fanns liksom inte. Det var någon slags uppmålad bild av kärlek som bara fanns figurerat i storslagna kärleksfilmer. Där det aldrig spelar någon roll hur mycket motgångar huvudpersonerna än stöter på, för det slutar ändå alltid med att de lever lyckliga i alla sina dagar. I min värld var inte kärleken som i filmerna. Kärleken var inte vit. Den var heller inte rosa eller röd. I min värld var kärlekens färg svart.

   Jag vet inte hur många gånger jag har vänt bort ansiktet när jag har sett kärlekspar stå tillsammans på stadens gator. De som håller varandras händer och tittar varandra djupt i ögonen, med en sådär blick som bara nyförälskade har. Jag trodde jag hatade kärleken, men det är först nu som jag förstår att jag gör det motsatta. Det är först nu jag förstår att det var det som saknades i mitt liv, men jag var alldeles för blyg för att göra någonting åt det. Jag hörde människor prata om att det finns en kärlek för var och en av oss, men jag trodde inte på dem. Jag trodde att jag skulle förbli ensam. När alla andra runt omkring hittade den där vita, rosa och röda kärleken skulle jag stå kvar och fortfarande hålla fast vid att kärleken var svart. Inget annat än svart.

   Det tog mig 17 år och nio månader innan jag träffade min första pojkvän. 17 år och nio månader innan jag träffade någon som visade mig att kärleken inte alls bara är svart. Den kan vara vit, rosa och röd också. För mig var det som han öppnade dörren till en helt ny värld. En värld där jag alltid drömt om att vara. Bara känslan av veta att det finns någon som älskar mig och uppskattar mig för den jag är har fått mig att växa som människa. Mitt självförtroende har gått från noll till att träffa toppen för första gången i mitt liv. Det är tack vare kärleken. Tack vare honom.
Jag skulle vilja kunna skriva alla fina ord som finns för att beskriva honom. För att förklara hur mycket han verkligen betyder för mig, men det känns som mina fingrar inte vill lyda mig. De är inte vana att skriva om lycklig kärlek. De där två orden, "lycklig" och "kärlek", har aldrig tidigare ens varit två ord som jag har nämnt tillsammans. Det är först nu som jag tror på det, på att kärleken faktiskt kan vara lycklig.

   I min värld är det inte längre svart som är kärlekens färg. Det vita, fina och lyckliga finns visst. Det rosa och röda likaså. Jag har lärt mig att man kan förbanna kärleken och svära åt kärlekspar, men när det väl klickar rätt med någon så kommer man insé att man inte hatar kärleken. Man har bara hatat att den inte har funnits hos sig. Jag säger inte att kärlek är som att flyga på rosa moln, för det är det inte, inte alltid. Det kommer alltid finnas stunder då man stöter på motgångar, men jag tror att motgångar följs av framgångar. Mina motgångar följdes av att jag träffade min pojkvän. Det finaste jag har i livet. Jag ser oss som huvudpersonerna i en storslagen kärleksfilm. Att det inte kommer spela någon roll hur mycket motgångar vi än stöter på, för vi kommer ändå alltid vara vi;

För det är han som är anledningen till att det, i min värld, inte längre är svart som är kärlekens färg.

2011-02-26 00:17:14
Kärleken Kommentarer (1)

DU OCH JAG, OAVSETT VAD SOM HÄNDER.



Jag längtar efter min älskade så mycket att det gör ont i mig.
Vi har inte setts sedan den tjugotredje januari, alltså för tjugofyra dagar sedan.
Det är en lång tid.

Jag vet, jag skriver alltid om avståndet, men jag kan inte hjälpa det. Om jag fick önska mig något så skulle det vara att vi åtminstone bodde i samma stad, för avståndet orsakar så mycket jobbigt som inte skulle finnas där om vi bara hade några minuter ifrån varandra. Jag förstorar upp allt, blir irriterad på honom när det egentligen inte är han jag är irriterad på. Det är just avståndet som gör mig irriterad. Att inte ha möjligheten att kunna träffas varje dag. Bara vetskapen om att kunna göra det skulle hjälpa oerhört mycket.

Men nu är det som det är. Allt vi kan göra är att göra det bästa av situationen. Jag tycker att det hjälper mycket att prata om vad vi kan göra nästa gång vi ses. Det gör att man alltid har något att se fram emot. Jag försöker se det positiva istället för det negativa, trots att det inte alltid lyckas. 

---

Under lunchen idag så pratade jag och mina vänner om det här med att säga "jag älskar dig" till någon, att det är alldeles för många som missbrukar det. Att de säger det alldeles för snabbt till någon. De där tre orden är ord som är väldigt tunga. Ord som man verkligen måste mena med hela sitt hjärta innan man säger det till någon. Det är inget som man bara säger bara för att.

Min kille är min första kärlek, min första pojkvän. Den första jag älskat på det här sättet. Jag tycker det är otroligt skrämmande att älska någon just för att allt känns så nytt, men framför allt är det en otroligt häftig känsla. Att älska någon som älskar mig tillbaka. Jag kan inte komma på någon känsla som kan vara bättre än det.

Och jag vet att även om saker och ting känns tuffa så kommer vi hålla ihop, jag och min gos. Det känns bara så, det känns rätt liksom. Kärleken är inte alltid rosa moln, men det viktigaste är att man inte bara faller ihop när något går tungt. Det viktigaste är att man kämpar. Tillsammans.

---

Du och jag, älskling;
oavsett vad som händer.

2011-02-16 23:56:01
Kärleken Kommentarer (0)

"JAG SKULLE BARA SÄGA ATT JAG ÄLSKAR DIG."

Min älskade ringde mig förut, så som han alltid brukar göra innan han ska sova om nätterna. Vi pratade ett tag om allting. Det är så skönt att jag verkligen känner att jag kan prata om precis allt med honom. Jag känner mig som mig själv när jag är med honom och det känns så jävla viktigt. Jag kan gå osminkad så att han ser det utan att jag tycker det är jobbigt. Jag kan vara okvinnlig och rapa när han är med. Hehe. Ja, jag rapar ibland. Hehe. Pinsamt.

I alla fall så pratade vi ett tag innan vi sedan sa god natt. Flera minuter senare lyser det till i min mobil. Ett sms från honom. Han skickar alltid sms efter att vi har pratat, innan han ska somna. Ikväll var smset längre än vanligt. Jag läste det med ett hjärta som bultade till lite extra, med kinder som blev lite rödare än vanligt. När jag hade läst färdigt så svarade jag det. Efter ett tag ringde min mobil. Det var han.

"Jag skulle bara säga att jag älskar dig"

JAG ÄLSKAR NÄR HAN GÖR SÅ! HERRE MIN JÄVLA GUD VILKEN UNDERBAR MAN JAG HAR! JAG ÄLSKAR HONOM! JAG SAKNAR HONOM SÅ MYCKET SÅ DET GÖR ONT I MIG VARJE SEKUND SOM VI INTE ÄR TILLSAMMANS. HAN ÄR DET BÄSTA SOM HAR HÄNT MIG, UTAN TVEKAN.

2011-02-01 00:28:00
Kärleken Kommentarer (0)

DET DÄR OM ATT SKRIVA OM LYCKLIG KÄRLEK.

JAG ÄLSKAR MIN MAN SÅ OERHÖRT MYCKET!
Jag skulle vilja skriva världens mest gulliga inlägg till honom, men det känns som om alla ord bara blandas ihop. Det går liksom inte. På den tiden då jag skrev dikter skrev jag alltid om olycklig kärlek, för det var det enda jag visste någonting om. Nu vet jag hur det känns med lycklig kärlek, men jag klarar inte av att skriva om det. Det känns som det är för starka känslor som ändå inte kommer kännas lika starka om jag skulle försöka skriva när dom.

Så istället skriver jag bara;
jag älskar dig.

2011-01-30 14:27:34
Kärleken Kommentarer (0)

IMORGON HAR VI VARIT VI I TRE MÅNADER.

Imorgon är det tre månader sedan du och jag blev vi.
Jag finner inte ord som räcker till när jag ska förklara hur mycket jag tycker om dig. Jag hatar när folk använder det uttjatade uttrycket "jag har aldrig känt såhär förut, jag har aldrig varit så kär", men i det här fallet så hittar jag faktiskt inget som passar in bättre än det.

Det är tre månader sedan vi blev just vi, men det känns som om vi har varit tillsammans i en evighet. Någonstans visste jag redan den 12e februari, när vi pratade första gången, att jag skulle komma att tycka om dig på ett alldeles speciellt sätt.

Hade jag rätt?
- JA.



Jag älskar dig, Daniel.
Jag älskar att vara med dig.
Jag älskar att skratta med dig.
Jag älskar att somna med öronproppar i öronen bredvid dig.
Jag älskar att ligga och titta på dig tills du vaknar på morgonen.
Jag älskar att få god natt puss av dig.
Jag älskar att få god morgon puss av dig.
Jag älskar att jag känner att jag kan gå osminkad med dig.
Jag älskar att du har så mjuka händer.
Jag älskar att du äter Big King XXL på Burger King.
Jag älskar att du inte gillar lakrits för då får jag ha min godispåse i fred.
Jag älskar att du snusar (maaanligt).
Jag älskar att du inte kör som en idiot när jag åker med dig i bilen.
Jag älskar att du älskar mig, att jag älskar dig.

2011-01-23 22:41:13
Kärleken Kommentarer (0)

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN ÄLSKADE!

Den 30e december är ingen vanlig dag. Det är nämligen dagen då min älskade gos föddes! I och med denna händelse så är den 30e december den bästa dagen på året.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om mina känslor för honom. Ord som jag älskar dig är så sagda. Jag önskar bara att jag kunde förklara i ord vad den här människan betyder för mig, men det är omöjligt. Det finns inte tillräckligt fina ord. Men om jag säger att den bästa känslan i världen är att veta att han älskar mig, då kanske ni, i alla fall, förstår en liten del av hur mycket jag älskar honom?

Allt känns bara så overkligt, mest för att jag aldrig har haft ett förhållande förut och vet inte riktigt hur allt ska kännas. Jag kan vara helt ärlig och säga att jag har tvekat både en och två gånger på vad jag verkligen känner, men när jag väger alla fördelar mot nackdelar så får jag samma resultat varje gång; fördelarna vinner.
Nu låter det som om det finns jättemånga nackdelar när det egentligen bara finns en som även kan vändas mot en fördel och det är avståndet mellan oss. Nackdelen med det är att vi ses för lite, men fördelen är att vi verkligen uppskattar varje gång vi ses. Vi tar vara på varje sekund som vi har tillsammans. Det tror jag gör att man inte tröttnar på varandra. Självklart hade jag ändå hellre velat bo närmare honom, men jag är otroligt lycklig som överhuvudtaget har honom i mitt liv.

---



Jag älskar dig
,
Daniel.

Jag hoppas att du får en underbar födelsedag. Hade helst av allt velat vara på Västkusten och firat den tillsammans med dig, men jag står fast vid att jag ska köpa en bakelse till mig och fira den här istället. :)

Jag hade planerat ett långt inlägg som du skulle läsa och bli tårögd av, men jag misslyckades. Hoppas att du i alla fall läser det här med ett litet leende på läpparna. För jag älskar ditt leende. Älskar ditt skratt. Älskar din dialekt. Älskar din längd. Älskar när du säger "fräckt". Älskar att du skickar sms till mig varje morgon som jag läser när jag precis har vaknat. Älskar att du är galen och köper säsongskort på ståplats i Löfbergs Lila Arena, även om jag hellre hade velat att du skulle hålla på Frölunda, för det innebär att du åker hit ibland för att se på matcher. Älskar din törra humor. Älskar när du härmar värmländska. Älskar när du ringer upp ett tag efter att vi har pratat i telefon i en timme och säger att du bara ville ringa för att säga att du älskar mig. Älskar att du är västkustsk. Älskar att du är så fucking jävla otroligt fantastiskt underbart go.

Jag älskar dig för att du är du.
Grattis på födelsedagen!

2010-12-30 01:07:00
Kärleken Kommentarer (0)

12.

Har precis pratat i lite drygt en timme med gos. Känns så bra att vi har pratat ut med varandra. Allt jag gör nu är att räkna ner dagarna ännu mer tills vi ses igen. 12 dagar kvar. Det måste gå snabbt. Vi har inte träffats på 36 dagar. Det känns vill jag lova, men tänk vad underbart det kommer bli när jag står där igen, väntar på honom vid busstationen. Känner redan hur fjärilarna börjar flyga inne i magen bara vid tanken av det.

12 dagar kvar.
Jag längtar.

2010-12-13 23:52:36
Kärleken Kommentarer (0)

WE ARE TWO IN A MILLION.

Kan inte jag bara få älska honom och han älska mig, utan problem?
Det gick så himla bra i början. Sedan dess har det bara blivit ännu mer jobbigt. Jag blir irriterad för minsta lilla, även för större grejer såklart, men det är som små grejerna jag tycks störa mig mest på. Dom där grejerna som inte ens är värt att ägna en tanke på.

Jag vill bara träffa honom. Vill åka ner till honom, men det går inte just nu. Jag vill inte behöva vänta tills den tjugofemte december på att få träffa honom. Försöker hela tiden intala mig själv att det inte alls är långt kvar, och visst, det är det inte heller, men när man inte har träffats sedan den sjunde november så känns det som en evighet. 34 dagar utan honom. Det känns för jävligt. Jag säger inte det för att, åter igen låta deprimerande i ett inlägg, utan jag säger det för att det är sanningen.

Jag vet inte hur folk klarar av distansförhållanden. Finns det någon bok om det? För i så fall skulle jag gärna vilja läsa den. Det är så lätt att jag bara tänker att jag borde ge upp, när jag ligger i min säng och räknar dagarna som jag har varit utan honom. Folk får mig att börja tvivla. Medvetet eller omedvetet, vad vet jag. Det jag vet är att det inte gör det hela bättre, därför föredrar jag att inte prata med någon om det, förutom några få personer.

Vill bara att det ska vara sommaren 2012 nu. Med en gång. Hoppa över sommaren 2011, snälla, för om ett och ett halvt år har jag tagit studenten. Då har jag inget som "håller" mig kvar här, förutom familjen, men dom kan man hälsa på ändå. Jag kan lika gärna flytta till Västkusten, jobba där eller studera vidare i Göteborg. But still, jag, flytta? Men vad gör man inte för the love liksom.

Älska mina humörsvängningar. Ena stunden gråter jag för att livet suger utan honom. Andra stunden tänker jag positivt som fan och tänker på hur underbart det blir när vi ses igen. Haha. Jag vet inte vad jag ska säga. Säger inget utan kör på mitt nya motto;

(VARNING: Internt skämt mellan mig och Rebecca)
TÄNK DOM SOM FÅR RITA SIG KÄRLEK PÅ ETT PAPPER!
Va fan klagar jag på?
2010-12-11 00:41:13
Kärleken Kommentarer (0)