Mitt självförtroende, eller rättare sagt; det självförtroende som inte existerar, har ställt till för mig i hela mitt liv trots att jag bara är sexton år. Jag kan inte ens få beröm för att jag, till exempel, har gjort ett bra skolarbete, skrivit en bra dikt eller på andra sätt gjort något bra, utan att börja skruva på mig där jag sitter eller står och vifta bort allt som om det var en fluga på min axel. Få mig att säga de där orden som jag allt för ofta använder:

"Njaa, det kunde ha varit bättre"

Det kunde det säkert ha varit, men inte där och inte då.

Just då var det som jag gjorde det bästa jag kunde göra i just den stunden. Som, för att ta ett exempel, idag när vi skulle springa 30 minuter nonstop på idrotten.

Jag gick in med inställningen att jag inte skulle klara det och tänkte att det inte finns någon som är sämre än jag. Men redan där var ju allt uppgjort.

Jag höll ut i elva minuter.

Klart som satan att jag inte klarade det.

Men det var det bästa jag kunde göra där och då.

På grund av min inställning.

Kommer ihåg gången när jag klarade av att springa hela 25 minuter, utan att stanna en enda gång. Det gick absolut inte fort, men jag tog mig framåt och accepterade att jag inte behöver springa fort, bara jag klarar av det. Så jag sprang och sprang och det kändes som om jag skulle ha kunnat springa i en evighet.

Fattar inte riktigt vad det var för fel med mig.

Hur jag som har noll kondition överhuvudtaget kunde klara det.

Först tänkte jag att jag skulle springa i minst tio minuter, då hade jag ju ändå slagit mitt personbästa. Men sen när det hade gått tio minuter så tänkte jag att; "varför ska jag stanna nu när det ändå går så bra? jag håller ut fem minuter till i alla fall"

Det gick femton minuter.

"kan lika gärna springa tills det är fem minuter kvar, då kan jag vara nöjd och sedan gå resten"

Klockan tickade upp emot tjugo minuter.

"louise, du är dum om du stannar nu. fatta?! du har sprungit i tjugo minuter! tjugo jävla minuter! bara fem kvar. håll ut i fem minuter till!"

Och jag gjorde det.

Jag seglade in i mål utan att ha stannat en endaste gång på grund av att jag hela tiden hade matat in bra saker i mitt huvud. Jag var bättre än vad jag har varit någon gång förut och jag var himla stolt.

Det spelar ingen roll i vilket sammanhang det handlar om;

Det gäller bara att "lura hjärnan" att man är bra och att man klarar det.

Att man inte alltid behöver vara bäst på allt för att kunna göra ett bra jobb. Att man inte alltid behöver vara snyggast eller smalast för att man själv ska tycka att man duger, för även om man är smal och snygg så finns det alltid någon annan som är mycket mer smalare och snyggare än vad man någonsin kommer vara.

Allt för mycket går ut på att söka perfektion.

Den dagen jag inser att det är omöjligt att hitta det,

Den dagen tror jag kommer bli den bästa dagen i mitt liv.

Den dagen kommer jag finna mitt efterlängtade självförtroende och kunna göra saker jag hittills bara kunnat drömma om att göra.