Den här gången är det jag som lämnas med ett brustet hjärta.
Det känns helt ärligt för jävligt.

Jag hade verkligen hoppats på något. På att träffas igen, på att vara med honom, på lycka. Men istället blev jag lämnad med ett "vi passar inte ihop" och en jävla lång utläggning om att jag ser bra ut, är snäll/trevlig, är mogen för min ålder, men att jag inte har lika mycket erfarenheter som han, vilket är förståligt eftersom han är äldre än mig.

Senare ringde han upp mig på mobilen och jag satt i princip tyst i 20 minuter medan han pratade på om att det inte är mig det är fel på och att han inte skulle kunna känna sig som en riktig pojkvän till mig utan mer som en som lär ut saker eftersom han vet mer än jag och jag förstår inte alltid det han pratar om.

Han sa också att jag hade flera bra egenskaper som han söker i en flickvän, men att jag ligger ett par år under i ålder. Att han hade försökt tänka bort åldersskillnaden, men att han nu hade accepterat att den finns där och att det inte kommer fungera på grund av det och det är det som gör mest ont. Att veta att det här är på grund av något som jag inte kan, överhuvudtaget, ändra på. Att allt jag kan göra är att sitta ner och låta allt det här hända utan att jag kan göra någon inverkan på det.

Jag bara önskar att han kunde se förbi åldersskillnaden. Jag trodde att det skulle vara ett problem för mig att se förbi den, men jag hade precis börjat acceptera tanken med att vara tillsammans med någon som är i hans ålder. Det hade inte blivit ett problem för mig, men för han skulle det tydligen bli det. Visst, han sitter väl i en annorlunda position än jag, men det är synd att det här skulle ske efter några månaders chatt på msn och en träff. En enda träff. Vi hade planerat fel, men nu plötsligt kommer det här. Helt oväntat.

Det finns så mycket jag hade viljat säga till honom i telefon, men det var helt tomt. På ett sätt så kändes det som att jag kämpade mot tårarna, men på ett sätt så känns det som att jag inte har några tårar kvar. Som att jag redan var inställd på att det här skulle hända.

Jag önskar bara att jag hade gjort saker och ting annorlunda när vi har haft diskussioner på msn om diverse saker, att jag hade lagt ner mig för att säga mitt och stå för det. Istället la jag till med en slapp attityd och visade inte vad jag går för. Jag la ner mitt snack innan jag ens hade börjat. Hade jag gjort annorlunda då så hade det kanske sett annorlunda ut nu. Då kanske han hade uppfattat mig på ett annat sätt och sett att jag visst förstår och att han inte alls behöver lära mig massa saker, men det är för sent nu.

Trodde faktiskt inte att jag skulle reagera på ett sånt här sätt, men det är väl bara ett tecken på att jag verkligen hade hoppats att det skulle bli något, i alla fall hoppats på att vi skulle träffas igen. Jag vet inte om det är jag som förstorar upp eller om det är så att han är en riktigt bra kille som det känns riktigt tungt att "förlora". Jag vet bara att den tjej som blir tillsammans med honom framöver får en bra kille. En kille som har skrivit massa saker till mig som jag aldrig någonsin tidigare hade hört någon säga om mig. Trodde inte att det skulle finnas någon som någonsin skulle säga sånt, men tydligen hade jag fel.

Jag är bara ledsen just nu.
Riktigt ledsen för att jag inte kan vara den han vill att jag ska vara.