TIDEN ÄR KOMMEN: JAG BYTER BLOGG.
Tiden är kommen för mig att byta blogg. Den här sidan har varit lite av mitt andra hem sedan i mars 2009, men nu är det alltså dags att byta hem. Från och med nu kommer jag blogga här här här. Den här bloggen kommer givetvis vara kvar för det finns så otroligt många minnen sparade här, men nu är det alltså den nya bloggen som gäller. Hoppas ni följer med dit!
DET HÄR OM OLIKA MÅL I LIVET.
Något som vi har som mål att uppnå inom en månad.
Något som vi har som mål att uppnå inom tolv månader.
Något som vi har som mål att uppnå inom tjugofyra månader.
Jag valde att skriva ner ett mål som handlar om att börja äta mer GI-inspirerat igen. Detta mål ska jag ha uppnått inom en månad. Att få ett jobb i någon klädaffär i Kungälv/i närheten av Kungälv satte jag upp som ett mål som ska vara uppnått inom tolv månader, alltså inom ett år. Till sist satte jag upp ett mål om att åtminstone ha fått en text (helst en krönika), som jag har skrivit, publicerad i någon tidning inom tjugofyra månader.
Vi alla i gruppen fick läsa upp våra mål högt och min lärare reagerade lite på mitt sista mål. Hon frågade mig om jag verkligen skulle låta det ta så lång tid och frågade mig sedan om jag gick med på att låta det vara ett mål som ska vara uppfyllt inom två månader i stället. Vips så sa jag ja och nu ska jag börja klura på en krönika som jag ska skicka in till NWT's extratidning som skickas ut i Karlstad och Hammarö.
Inom två månader ska målet vara uppnått.
Jag ger mig inte, jag ska få min text att bli publicerad.
STANDOUTINACROWD SPEGLAR INTE MIG.
Jag funderar på att byta blogg. Känner att namnet Standoutinacrowd inte speglar mig. Det speglar inte den jag är. Jag är inte en sådan människa som sticker ut. Det kommer jag aldrig att vara. Jag är en sådan människa som smälter in i vilken jävla klunga som helst. En i mängden, med andra ord. Varför då ha ett bloggnamn som säger motsatsen?
Dock funderar jag inte bara på att byta blogg på grund av detta, utan också för att jag inbillar mig att en nystart skulle innebära ökad skrivlust. Just nu är min skrivlust lika med noll. Eller egentligen vill jag skriva, formulera de mest fantastiska av texter. Det som hindrar mig är att tillåta mig själv att göra det. Jag är inne i en svacka, då jag känner att jag inte är mycket för världen. Om jag inte är mycket för världen, hur ska jag då kunna skriva de mest fantastiska av texter? Jag inbillar mig att mina texter är precis som jag - inte mycket för världen.
Det här ska jag fortsätta klura på och om det blir så att jag bestämmer mig för att börja blogga under en annan bloggadress så kommer ni få veta det, jag lovar. Jag hoppas ni fortsätter läsa för hur det än blir så ska jag fortsätta att blogga. Skrivandet är en stor del av mig, något som jag inte kan leva utan.
TOMHETSKÄNSLAN HAR INFUNNIT SIG I MIN KROPP.
Är hemma nu, men är inte ett dugg glad över det. Jag trodde det skulle bli lättare med tiden att åka, men ack vad fel jag hade. Det känns fortfarande som om hjärtat slits itu när bussen lämnar Nils Ericson Terminalen i Göteborg, som om jag inte vill göra något annat än att skrika åt busschauffören att stanna och släppa av mig, för jag hatar att åka, verkligen H A T A R. Jag hatar att komma hem, känna tomhetskänslan infinna sig i min kropp. Den är hemsk. För jävlig, rent ut sagt. Klump i magen. Ångest. Gråt. Bla bla bla.
Jag längtar härifrån.
VILL INTE.
15.45 åker jag hem till Karlstad.
Jag vill inte. Jag hatar att åka hem. Jag har ångest, igen.
ÅNGEST.
Mejlade precis in min uppgift i turism & resor. Känns skönt att det är historia nu. Dock kom jag igår på att jag har spanskläxa tills på måndag och jag har inte boken med mig. Så nu har jag sjukt mycket ångest över det. Fattar inte att jag inte bara kan släppa det. Okej, jag har inte boken med mig, därför kan jag inte göra min läxa och det är inte bra, men va fan. Jag behöver ju inte få hjärtrusningar och svårt att andas för det. Det är ju inte hela världen precis, men det går inte in i min hjärna. Hatar när det blir såhär för då kommer klumpen i halsen fram igen.
Fan fan fan.
Har redan sjukt mycket ångest över att jag ens valde spanska för alla i gruppen är sjukt bra på det, förutom jag. Därför måste jag jobba hårt och göra mina läxor, men vad händer då? Jag glömmer boken. Bra. Nej, snarare värdelöst! Okej Louise, släpp det nu. Det finns inget du kan göra åt det ändå...
WE ARE LIKE STARS.
Louise. Född femte januari nittonhundranittiotre i solstaden Karlstad. Går Sam-Media på Sundsta-Älvkullegymnasiet. Drömmer om att bli journalist eftersom jag älskar att skriva.