Min syster ringde mig på eftermiddagen och berättade att vår morfar skulle läggas in på sjukhuset idag klockan 17.00. Han har, under en tid, lidit av yrsel och han har även känt sig orkeslös, så för ett par dagar sedan så var han på akuten där de berättade för honom att han kommer få operera in en pacemaker. Detta skulle dock inte vara akut, utan operationen skulle ske till hösten.

I helgen så hade han blivit ännu sämre. Min morfar är inte en sådan person som klagar över att han har ont/inte mår bra, så när han ringer efter mormor (som är hemma hos några i stan) och ber henne komma hem, då vet man att det är något som inte står rätt till. Idag så hade han först ringt till vårdcentralen som i sin tur hade sagt åt honom att ringa direkt till sjukhuset. Där hade han fått prata med en läkare som hade frågat honom om han kunde vänta en vecka till. Morfar hade då svarat nej. Åter igen ett tecken på att något är fel.

Jag förlorade min farmor för cirka en vecka sedan. Även om inte vi stod varandra så nära så kändes det ju givetvis tråkigt att förlora någon i min närhet. Jag kan inte ens inbilla mig hur det skulle kännas att förlora mormor eller morfar. De har alltid stått mig riktigt nära. Jag var alltid där som liten, eftersom jag inte gick på dagis. Mormor och jag bakade och höll på i deras trädgård. Morfar lärde mig räkna och vi brukade cykla tillsammans.

Morfar, och mormor, har alltid funnits där för mig, så när något sådant här händer så känner man sig bara tom.
Riktigt jävla tom.