Jag skulle visst inte gå och lägga mig i sängen med en Cosmopolitan (inte drinken, tidningen) i handen. Jag skulle visst sitta kvar här istället och, på ett hemlighetsfullt sätt, försöka skriva en kick ass text, so here we go.

Det finns människor man älskar. Det finns människor man hatar (även om hata för mig är ett för starkt ord). Sedan finns det de som bara finns där, som något litet störande objekt som man försöker att inte bry sig så mycket om, men likt förbannat hamnar man gång på gång i situationer där man bara stör sig så mycket att varenda nerv i kroppen skakar som en skallerorm.

Det finns människor man stör sig på i perioder. Det finns de som man stör sig på i smyg. Det finns de som man stör sig på helt öppet. Jag kan vara så jävla falsk ibland. Jag kan låtsas chilla runt med personer som jag egentligen stör mig på. Okej, det kanske inte är så jättefarligt gjort, men ändå. Varför kan jag inte bara ge blanka fan i dem istället? Varför ska jag hålla på och lalla runt? Inte för att jag stör mig på mer personer än antalet fingrar som finns på halva min hand, men ändå.

Det finns en person jag stör mig på riktigt på. Jag stör mig i perioder och jag stör mig i smyg. Jag skulle kunna skriva ett inlägg på flera tusen ord om den här personen för att sedan publicera här på bloggen, men jag är inte en sådan person. Jag hänger inte ut människor bara för att jag har en speciell uppfattning om dem, plus att jag inte vet om den personen kommer läsa det här. Jag stör mig istället i smyg. Eller ja, så gott det går. Och spyr ut en och en annan åsikt till mina närmsta vänner. Då känns det bättre.