JÄVLA BERG OCH DALBANAKÄNSLOR.
Först så var det meningen att han inte skulle komma, men sedan, dagen innan födelsedagen, så sa han att han skulle komma i alla fall. Jag tänkte flera gånger att jag skulle säga att han inte behövde i och med vädret, men förut idag blev jag irriterad (igen) eftersom att han sa att han ska åka till Linköping imorgon för att se hockey, då tyckte jag fan att han kunde åka hit ändå. Går det att köra till en fucking hockeymatch 30 mil bort i snö och blablabla så kan han fan köra 25 mil till mig på min födelsedag. På min 18 årsdag... Dock så övertalade min familj mig att smsa honom och säga att han inte skulle komma. Kul avslut på födelsedagen. Verkligen. Älskar folk som säger en sak och sedan gör en annan.
Kul att jag var jätteirriterad och ledsen förut, men sedan var jag helt lugn när jag pratade med honom, för att nu återigen bli irriterad och ledsen. Vad fan är det med mig? Orkar inte med när jag ena stunden skrattar, för att sedan, i nästa sekund, börja gråta.
Ett tips;
ha aldrig er pojkvän/flickvän flera mil bort.
Det gör bara ont i hjärtat.
God natt.
IBLAND HATAR JAG VERKLIGEN MIG SJÄLV.
Ångest. Dåligt samvete. Skäms. Jävligt glad. Lycklig. Ser fram emot min födelsedag.
Allt på samma gång.
Jag är så jävla bortskämd.
RIKTIG KÄRLEK FÅR MIG ATT GRÅTA SOM ETT LITET BARN.
Tycka vad man vill om kungahuset, men i såna här situationer kan jag inte hjälpa att älska det. Seriöst, hur fin är inte kärleken mellan Victoria och Daniel? Han, uppväxt i en "vanlig" familj, möter Victoria, Sveriges kronprinsessa. Det är som en kärlekssaga.
Han berättade i talet om en gång då Victoria skulle åka till Kina och vara borta en hel månad. Hon kom hem sent dagen innan hon skulle åka, och istället för att få värdefull sömn så satt hon uppe på natten och skrev. När hon sedan hade åkt, dagen därpå, så hittade Daniel en låda med brev till honom i. 30 brev. Ett för varje dag hon skulle vara borta.
*Dör*
SAMMANFATTNING AV 2010.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ja .
2. Höll du några av dina nyårslöften? Har aldrig nyårslöften, för jag skulle aldrig hålla dom ändå.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.
4. Dog någon som stod dig nära? Nej.
5. Vilka länder besökte du? Sverige?
6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011? Motivation till att gå ner i vikt.
7. Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? 12/2, 9/10 och 24/10.
8. Vad var din största framgång 2010? Hittade kärleken.
9. Största misstaget? La inte ner mig så mycket som jag borde ha gjort på skolarbete.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte mer än vanliga förkylningar.
11. Bästa köpet? Hockeybiljetten till Färjestad – Djurgården 9/10.
12. Vad spenderade du mest pengar på? Kläder.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Flera saker, men mest att jag fick kontakt med min älskade.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010? We No Speak Americano, Gubben I Lådan, Bromance, Only Girl (In The World), My Feelings For You.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag har varit gladare över lag, men det är klart att det varierar.
16. Vad önskar du att du gjort mer? Lagt ner mig mer i skolan, inte för att det har gått dåligt, utan för att det kan alltid gå bättre.
17. Vad önskar du att du gjort mindre? Ätit godis.
18. Hur tillbringar du julen? Tillsammans med mamma, pappa och syster.
19. Blev du kär i år? Tänka sig att det blev jag faktiskt.
20. Favoritprogram på TV? Ser sällan på tv.
21. Bästa boken du läste i år? Jämför fortfarande alla böcker med den bästa boken alla kategorier - Låt Den Rätte Komma In, så jag har inte läst någon riktigt bra bok i år.
22. Största musikaliska upptäckten? Oj, ingen aning.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag fyllde år för typ ett år sedan så jag kommer inte ihåg.
25. Något du önskade dig men inte fick? Samma svar på den frågan.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2010? Tillbringade den tillsammans med en kille, käkade tacos och kollade film.
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att jag hade bott närmare min kille.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2010? Färgglad till en början, svart och vit på slutet.
29. Vad får dig att må bra? Att vara tillsammans med den jag älskar och få skratta tillsammans med goda vänner.
30. Vilken kändis var du mest sugen på? Ingen speciell.
31. Vem saknade du? Under november och mer än halva december så saknade jag Daniel mest.
32. Den bästa nya personen du träffade? Daniel.
33. Det bästa sommarminnet? Inget speciellt minne så, men jag kommer minnas att jag vågade gå ut utan leggings under klänningen och att jag vågade visa mig i bikini på stranden. Det är fan i mig stort gjort av mig.
34. Det bästa vinterminnet? Bästa och sämsta (på grund av smärtan som kylan orsakade) får jag väl säga att Utematchen i hockey var den 26/12.
35. Gjorde du något olagligt? Jag? Olagligt? Nej?
36. Kysste du någon? Ja det är väl klart.
37. Vem tillbringade du mest tid med? Familj och vänner.
38. Vem tillbringade du minst tid med? Vänner.
39. Det sämsta med året? Att det redan är slut.
40. Det bästa med året? Att jag träffade min älskade gos.
NYÅRSAFTON.
Död åt det!
Det skulle fan vara nice att somna innan tolvslaget bara för att. Liksom som i en protest. Typ sitta och käka smörgås i mysbyxor på kvällen, dricka saft och sen gå in och göra sig i ordning för sängen, i med öronpropparna och sen somna. Fy fan vad underbart!
DAG 15 – MINA DRÖMMAR.
Om jag får drömma totalt fritt, utan några gränser så ser jag mig själv i New York om några år, där jag jobbar på någon tidning, skriver krönikor om allt som faller mig in, shoppar, ser kändisar på gatorna varje dag, åker runt och chillar i hela USA och bara lever livet.
Om jag drömmer med begränsningar så ser jag mig själv i Göteborg om några år, där jag pluggar, kanske jobbar i någon klädaffär, har målet om att någon gång få skriva i någon tidning, ha en egen radioshow i P3 eller bara få jobba med något annat radioprogram i P3, sparar ihop pengar och reser till länder som USA, Storbritannien och Spanien, bor ihop med min kille, får tre-fyra barn och har ett lyckligt liv.
MUSIKHJÄLPEN - BARN ÄR INTE TILL SALU.
Det här måste ju alla åtminstone ha hört talas om. Tycker även att alla borde ha lyssnat på det i radio någon gång eller sett det på SVTplay/SVT. Enligt mig så kan det vara det bästa som har gjorts någonsin. Att man kan, genom att önska en låt eller skicka en hälsning, hjälpa till och samla in pengar mot kampen om handeln med barn. Det är ju helt fantastiskt.
Jag tror att många tänker att det inte hjälper om de skänker 25, 50 kronor. Men sanningen är ju den att en person kan inte göra allt, men den kan i alla fall bidra med något tillsammans med många andra. Det gör verkligen skillnad. Det blir mycket pengar. Det spelar ingen roll hur mycket man skänker, för det är i alla fall bättre att skänka något än att inte skänka alls.
Skulle jag få chansen att få vara med som programledare i Musikhjälpen skulle jag inte tveka en sekund. Stäng in mig i den där glasburen bara! Vad är sex dagar instängd i en glasbur utan fast föda när jag är med och hjälper till att samla in pengar till en kamp mot en sådan här sak? Det är nog fan mitt mål. Om några år ska det vara jag som sitter där och sänder radio ifrån en glasbur.
DAG 11 - MINA SYSKON.
Jag har två syskon. Fast när någon frågar mig så säger jag oftast att jag bara har ett. Min halvbror Tony har jag aldrig träffat. Han och pappa har ingen kontakt. Har sett honom några gånger, men aldrig mer än så, därför blir det lite som att det inte känns som om han är min halvbror. Ni förstår nog.
Min storasyster Caroline har jag, däremot, kontakt med. Vi brukar höras av varje dag och träffas, oftast, flera gånger i veckan. På grund av ålderskillnaden mellan oss, 10 år, har vi inte alltid haft den kontakten som vi har idag. När jag var liten så kunde vi knappt vara i samma rum utan att vi bråkade. Trots det här så har jag alltid sett upp till min syster. Jag vet att jag kan prata med henne om allt och jag är överlycklig över att vi har den kontakten som vi har idag. Den kontakten hoppas jag att vi alltid har.
Jag älskar dig!
JAG HATAR DIG.
Hockey, just nu hatar jag dig så jävla mycket. Känns jävligt kul att bli pang boom nedslagen av dig. Kommer ihåg när jag älskade dig. Sprang på matcher flera gånger i månaden. Skrek glädje. Skrek av frustration. Grät av glädje. Grät av frustration. Nu är det som bortblåst. Det gör det ju inte bättre av att sånt här händer. Åh jag känner mig så jävla dum, men samtidigt inte. Klart som fan jag reagerar. Speciellt nu.
Förlåt.
Jag pratar i gåtor.
Tror att några kommer förstå i alla fall.
DAG 8 - ETT ÖGONBLICK.
Något ni kanske inte visste om mig är att när jag gick i femman så var jag en av de tre i min klass som hade äran att vara med i Vi I Femman. Vi var en vinst från att komma till Västerås och tävla, det var liksom slutstationen innan vi skulle få tävla i tv.
Jag, Assar och Elisabeth. Jag och två personer som hade högsta poäng på alla prov. Tror ni att jag kände mig förvånad när jag fick reda på att jag skulle få vara med och tävla eller? Men samtidigt var jag så jävla stolt över mig själv. Jag av skulle få tävla i Vi I Femman. Det var stort för mig.
Dock kunde det ha slutat bättre än vad det gjorde. Herrhagsskolan 5A mötte någon klass på och förlorade med ett enda poäng. Vi valde 4 poängsfrågan i slutet. Det gjorde dom också. Än idag har jag inte förstått varför vi inte valde 5 poängsfrågan. Kanske hade vi klarat den frågan, fått en situation där båda lagen hade lika många poäng, fått en utslagningsfråga och vunnit, fått åka till Västerås och vinna där. Jag var så otroligt ledsen efter förlusten. Jag grät bland alla i klassen, då ska ni veta att jag HATAR att gråta bland folk och jag tror inte att någon där hade sett mig gråta förut, men jag blev så besviken.
Sedan dess har jag inte kunnat åka förbi huset där Sveriges Radio ligger på Herrhagen utan att få tillbaka den där känslan av hur det kändes efter den matchen. Jag förbannar när dom visar Vi I Femman på tv:n. Tänker att jag kunde ha varit tv-kändis by now. Haft en egen show på tv. Okej. Kanske inte, men ni förstår grejen.
BARA EN JÄVLA MASSA ORD.
DAG 7 - MIN(A) BÄSTA VÄN(NER).
Jag är en tjej som tycker att uttrycket min bästa vän är uttjatat. Visst, vi har väl alla någon eller några personer som vi står närmare än andra, men jag tycker ändå att det är fel att placera in folk i fack. Det känns lite lågstadienivå på det hela, ni vet, då när man inte kunde vara mer än två och leka utan att det blev bråk. Då när man gjorde allting med sin bästis och delade bästa kompis smycken.
Om jag ska prata om min barndom så är jag den som har haft några få bästa vänner snarare än ett helt kompisgäng. Jag kan inte säga att jag har varit mobbad, men visst har jag varit ensam, speciellt när jag flyttade ifrån Molkom till Karlstad sommaren 2000. Det kändes ovant för mig att flytta från ett ställe där jag var med min bästa kompis Helena nästan varje dag till att komma till en plats där jag inte hittade en riktig vän förrän jag började mellanstadiet. Det var inte så att jag var helt ensam på rasterna, men oftast så kändes det som att jag bara var i vägen.
I fyran - femman började jag umgås med Marie. Vi umgicks knappt efter skoltid, men i skolan var det nästan alltid vi två. Louise och Marie. Det var så oerhört skönt att veta att jag hade någon som jag verkligen kunde prata med, någon som jag kunde skämta med och vara mig själv med. Efter flera år, mer eller mindre, för mig själv var det som att komma ut ur något slags mörker. Än idag är jag och Marie vänner, även om vi inte träffas lika ofta som förut. Vi gick sex år i samma klass. Vi träffades varje dag. Arbetade ofta tillsammans på lektionerna och hade roligt tillsammans vad vi än gjorde. En sådan vänskap tar inte bara plötsligt slut bara för att vi inte längre går i samma klass och det är jag otroligt glad för.
Marie är, tillsammans med Danne och Rebecca, de tre bästa vännerna jag har.
Jag var otroligt nervös när jag började gymnasiet just för att jag för första gången på länge skulle få stå på helt egna ben. Marie fanns inte längre vid min sida i klassrummet. Hon valde Natur. Jag valde Sam-Media. Första dagen i gymnasiet var otroligt jobbig. Jag grät när jag kom hem och förbannade att allt skulle börja om igen, att jag skulle gå genom tre hela år igen utan att få känna att jag har någon att skämta och vara mig själv med.
Dagen därpå började jag prata med en av de få killarna i klassen. En månad därefter pratade vi som om vi hade känt varandra i en hel livstid. Folk runt omkring undrade om vi var tillsammans och trodde också att vi hade känt varandra längre än den månaden. Efter ett tag blev det vi tre. Jag, Danne och Rebecca. Det kändes liksom självklart på något sätt. Jag har berättat saker för dom som ingen annan vet och jag känner verkligen att jag kan lita på dom.
Och framför allt;
Jag har roligt när jag är med dom.
En sådan vänskap som jag har med Marie, Danne och Rebecca hoppas jag håller livet ut. Även om vi, om ett och ett halvt år, tar studenten och kanske flyttar från Karlstad så hoppas jag att vi håller kontakten ändå. Det är i såna lägen som Facebook är ovärderligt.
DAG 5 - VAD ÄR KÄRLEK?
Dag 5 - Vad är kärlek?
Enligt mig, och säkert även många andra, så kan kärlek vara så himla mycket olika. Det kan vara kärlek till familj, vänner, pojkvän/flickvän, kärlek till musik, kärlek till något sportlag, bara för att nämna något. Jag tycker själv att jag är en ganska kärleksfull person. Jag har lätt att känna kärlek.
Jag känner oerhört stor kärlek till min mamma, pappa och syster för att dom alltid finns där för mig och stöttar mig. Jag känner också stor kärlek för mina vänner, speciellt Marie, Danne och Rebecca bara för jag vet att jag kan säga i princip allt till dom och har känt att även dom kan säga personliga saker till mig. Jag känner en otrolig kärlek till min älskade gos. Brukar tänka på det där, vad det är som gör att jag tycker så mycket om honom, och jag tror att en stor del i det är att jag kan vara mig själv med honom. Jag har aldrig känt att jag måste ändra mig, vara någon annan, bara för att han ska tycka om mig, utan jag har kunnat vara mig själv från början och det värdesätter jag något otroligt.
DAG 3 - MINA FÖRÄLDRAR.
Även om jag ibland är förbannad, skriker, svär och är allmänt störd mot dom så älskar jag dom av hela mitt hjärta. När jag tänker efter riktigt ordentligt så tror jag inte att jag skulle kunna ha fått bättre föräldrar. Dom ställer alltid (i alla fall oftast) upp för mig, stöttar och finns där för mig.
Jag älskar er.
DAG 1 - OM MIG.
Jag heter Louise och bär ett efternamn som bara sju till utöver mig har. När jag, förhoppningsvis, i framtiden
gifter mig så vll jag utan tvekan behålla det, men kommer i så fall lägga till min killes efternamn. Där är jag inte riktigt än, men något som börjar komma närmare och närmare är i alla fall min artonårsdag, som det idag är trettiosex dagar kvar till. Jag föddes den femte januari 1993 på Centralsjukhuset i Karlstad och bodde sedan sex år i Skoghall innan jag och mamma flyttade till Molkom och bodde där i ett år. Ända sedan 2000 så är jag en stolt Karlstabo och kommer vara det i, först och främst, ett och ett halvt år till. Vad som händer efter studenten är det ingen som vet.
Är elev på Sundsta/Älvkullen och läser linjen Sam-Media. Vad jag vill jobba med i framtiden är något som jag brukar tänka på ibland, men jag har ännu inte hittat ett direkt svar på det. Jag har länge velat bli sportjournalist, men jag vet inte riktigt om det är något för mig. Jag älskar att skriva, det finns det ingen tvekan om, men som det känns nu så är jag för blyg för att vara en person som jobbar så mycket med att prata med nytt folk. Ska jag som inte ens svarar i telefon när det inte är någon som jag känner som ringer klara av att prata med helt nytt folk alla dagar i veckan typ? För övrigt så tror jag att jag skulle bli alldeles för nervös om jag skulle få i uppdrag att intervjua någon hockeyspelare. Tänk er, jag intervjuar Jonas Junland i Färjestad. Oh my god.
Om jag är blyg med nya personer så är jag raka motsatsen med folk som jag känner. Jag är den som pratar mycket (läs: mest) och drar dåliga skämt för att få folk att skratta, men de skrattar oftast inte åt skämten, utan åt mig för att jag är den enda som skrattar åt dom. Sån är jag liksom. Take it or leave it.
Vad kan man mer säga om mig?
Jag är 168 cm.
Jag har oftast 40 i skostorlek.
Jag färgar håret lika ofta som man byter underkläder.
Jag har aldrig varit i Stockholm.
Jag har aldrig varit i Göteborg (första helgen i januari ändras det!!!)
Jag har aldrig åkt tåg.
Jag har aldrig sett Lejonkungen.
Jag har haft tre hål i tänderna (rätt bra med tanke på att jag älskar godis)
Jag fick (låter som "här varsågod, du får honom") min första pojkvän när jag var 17 år och 292 dagar
Jag älskar att skriva sån här onödig fakta om mig.
VÄSTKUSTEN, HERE I COME!
När jag snart åker dit för att träffa min gos så kommer det bli den första gången jag är nere på Västkusten när det är vinter. Undrar hur det ser ut då? Dött? Fint? Fult? Nej, knappast fult. Det kommer även bli första gången som jag sätter min fot på Göteborgsk mark!!! Jag kommer börja gråta. Jag vet det. Måste ha pengar på mobilen då så jag kan uppdatera bloggen/Facebook när jag börjar närma mig. Kommer vara så nervös. Hur ska man vara när man är på Göteborgsk mark? Hur ska man klä sig? Hur ska man skämta? Hur ska man gå?
Fan viktigt ju att tänka på alla dom här frågorna. Gör jag bort mig så kanske jag aldrig mer är välkommen där. Hemska tanke. Jag vet, jag är töntig som gör detta inlägg och hyllar Göteborg, placerar staden på något altare som jag brukar be åt 10 gånger om dagen, men det är så här det är. Jag tänker mig Göteborg som New York och London. Jag har samma nästan känsla (kanske inte lika stark känsla, men ändå) för dom städerna. Det är ställen som jag MÅSTE besöka innan jag dör.
Snart kan jag bocka av en stad på min to-do-list.
Jag kommer göra det med tårar i ögonen.
Jag vill inte vänta i 44 dagar på att åka dit i, tills jag fyller 18 och får göra vad jag vill utan att någon kan hindra mig. Vill åka dit så fort som möjligt. Dock vet jag redan till 50 % att jag kommer få vänta. Kommer jag klara det? Kommer jag misslyckas? Vem vet.
DET ÄR BARA SÅHÄR DET ÄR.
Jag hatar mitt liv just nu. Seriöst. För någon vecka sedan flög jag på rosa moln, nu har jag kraschat på marken igen. Varför ska jag ha otur hela tiden? Varför ska jag vara 17, snart 18 år och ha ett och ett halvt år kvar i skolan innan jag kan göra va fan jag vill? Jag vill bara flytta till Västkusten nu, va med honom och slippa vara down hela jävla tiden. Jag ser ingenting positivt i någonting längre.
Idag sa jag till honom att jag inte tror att det kommer funka mellan oss. Jag vill att det ska funka. Som fan. Tycker om honom så himla mycket. Han är det bästa och det sämsta som har hänt mig. Okej, det lät brutalt, men det jag menar är att det hade vart så mycket lättare om han hade bott här. Nu är det inte så. Är jag förvånad att det händer mig? Nej. Igår hade jag kunnat träffa honom, i någon minut. Gjorde jag det? Nej. Jag ångrar det inte, för det hade varit för jobbigt. Att först vara asglad för att få träffa honom och sen nästa sekund vara asledsen för att han ska åka hem igen. Nej det skulle göra för ont.
Jag hatar att det ska vara så mycket upp till honom om när vi ska träffas. Jag är yngre, går i skola, kan inte åka till honom på samma sätt som han åker hit. Önskar jag var äldre och hade ett jobb så jag åtminstone kunde åka ner till honom också. Hade det varit någon annan hade jag sagt "nej, det är slut" direkt, men jag kan inte göra det när det handlar om honom. Jag älskar att vara med honom. Det som gör så ont nu är att jag inte vet när vi ses igen. Fan. Jag hatar det här. Låt mig somna nu och vakna upp i en annan kropp någon annanstans.
JAG HAR INTE GLÖMT ER, MINA SMÅ SKATTER.
Så förlåt Rebecca.
Jag vet att det fanns en tid då jag ofta skrev om dig och Danne här. Vi var liksom ett team. Inget kunde stoppa oss. Alla var avundsjuka på oss och är det fortfarande. Jag har inte glömt er bara för jag svävar på rosa moln. Jag lovar. Ni är ju trots allt dom som har gjort att jag och gosen har fått kontakt. :) Ni har hedersplatsen på vårt kommande bröllop.
Tycker om er.
Puss / er Louise
Fortfarande snyggaste bilden.
TIME HAS CHANGED, AND I FUCKING LOVE IT.
Här sitter jag och försöker knåpa ihop ett inlägg om en film jag såg förut på fyran blandat med mina egna tankar. Hur det går? Jo men gud vad bra det går, eller inte. Jag har tappat stilen totalt. Kan inte skriva vettiga inlägg längre. Där är svaret på varför jag bloggar så sällan.
Kan inte ens få ihop mina inlägg om kärleken. Kanske beror det på att jag är så van att skriva om hur jag aldrig kommer hitta någon. Att det aldrig kommer finnas någon för mig. Att jag aldrig kommer få känna kärlek. De som har läst min blogg länge vet nog hur många såna inlägg jag har skrivit. Under en tid var det nästan det enda jag skrev om. Jag trodde jag skulle vara ensam livet ut. Hah. 17 år och trodde att livet är över. Patetiskt egentligen, men tror inte att jag var ensam om att känna så. Lägg märke till att jag skrev VAR och inte ÄR.
För mig har det ändrats. Det finns någon för mig. Jag vet om det nu. Efter att ha träffat några killar som jag hoppades att det skulle bli något med, men som jag egentligen inte alls hoppades på. Jag tror att jag hade de tankarna bara för att jag ville sluta känna mig så ensam. Jag blev så jävla glad att någon faktiskt brydde sig att jag glömde bort att känna efter om jag verkligen var intresserad.
Nu vet jag att det inte var så, för nu har jag träffat någon som jag verkligen tycker om. Jag bryr mig inte om att både avstånd och åldersskillnad talar emot oss. Det är inte det som det handlar om. Det handlar om hur man känner för varandra.
SÅ HÄR KOMMER MITT LIV SE UT.
ÅÅÅ.
Orkar inte att jag får panik inför livet efter studenten när jag inte ens är där än. Kollar på olika kurser att läsa, men va fan, högskolepoäng krävs, högskoleprov krävs, skyhöga betyg krävs säkert också. Goodbye mitt liv, säger jag bara. Kommer fan börja jobba på McDonalds och stanna där livet ut. Kommer säkert bli alkis också bara för jag är så anti alkohol nu. Ha några ungar här och var också. Haha, happy life.
Louise. Född femte januari nittonhundranittiotre i solstaden Karlstad. Går Sam-Media på Sundsta-Älvkullegymnasiet. Drömmer om att bli journalist eftersom jag älskar att skriva.