Nyss pratat med han i telefon. Är fortfarande jävligt besviken och ledsen över vad som hände i slutet av min födelsedag. Den var näst intill perfekt. Hade han kommit så hade den varit helt perfekt. Till hundra procent. Man ska väl inte gråta på grund av att man är ledsen på sin födelsedag, men det har jag gjort idag. Allt kändes bara så jävla typiskt. Jag visste att det skulle gå fel, att saker och ting inte skulle bli som planerat, men jag ville inte insé det. Jag ville spendera tid med honom.

Först så var det meningen att han inte skulle komma, men sedan, dagen innan födelsedagen, så sa han att han skulle komma i alla fall. Jag tänkte flera gånger att jag skulle säga att han inte behövde i och med vädret, men förut idag blev jag irriterad (igen) eftersom att han sa att han ska åka till Linköping imorgon för att se hockey, då tyckte jag fan att han kunde åka hit ändå. Går det att köra till en fucking hockeymatch 30 mil bort i snö och blablabla så kan han fan köra 25 mil till mig på min födelsedag. På min 18 årsdag... Dock så övertalade min familj mig att smsa honom och säga att han inte skulle komma. Kul avslut på födelsedagen. Verkligen. Älskar folk som säger en sak och sedan gör en annan.

Kul att jag var jätteirriterad och ledsen förut, men sedan var jag helt lugn när jag pratade med honom, för att nu återigen bli irriterad och ledsen. Vad fan är det med mig? Orkar inte med när jag ena stunden skrattar, för att sedan, i nästa sekund, börja gråta.

Ett tips;
ha aldrig er pojkvän/flickvän flera mil bort.
Det gör bara ont i hjärtat.

God natt.