Jag är en tjej som tycker att uttrycket min bästa vän är uttjatat. Visst, vi har väl alla någon eller några personer som vi står närmare än andra, men jag tycker ändå att det är fel att placera in folk i fack. Det känns lite lågstadienivå på det hela, ni vet, då när man inte kunde vara mer än två och leka utan att det blev bråk. Då när man gjorde allting med sin bästis och delade bästa kompis smycken.

Om jag ska prata om min barndom så är jag den som har haft några få bästa vänner snarare än ett helt kompisgäng. Jag kan inte säga att jag har varit mobbad, men visst har jag varit ensam, speciellt när jag flyttade ifrån Molkom till Karlstad sommaren 2000. Det kändes ovant för mig att flytta från ett ställe där jag var med min bästa kompis Helena nästan varje dag till att komma till en plats där jag inte hittade en riktig vän förrän jag började mellanstadiet. Det var inte så att jag var helt ensam på rasterna, men oftast så kändes det som att jag bara var i vägen.

I fyran - femman började jag umgås med Marie. Vi umgicks knappt efter skoltid, men i skolan var det nästan alltid vi två. Louise och Marie. Det var så oerhört skönt att veta att jag hade någon som jag verkligen kunde prata med, någon som jag kunde skämta med och vara mig själv med. Efter flera år, mer eller mindre, för mig själv var det som att komma ut ur något slags mörker. Än idag är jag och Marie vänner, även om vi inte träffas lika ofta som förut. Vi gick sex år i samma klass. Vi träffades varje dag. Arbetade ofta tillsammans på lektionerna och hade roligt tillsammans vad vi än gjorde. En sådan vänskap tar inte bara plötsligt slut bara för att vi inte längre går i samma klass och det är jag otroligt glad för.

Marie är, tillsammans med Danne och Rebecca, de tre bästa vännerna jag har.

Jag var otroligt nervös när jag började gymnasiet just för att jag för första gången på länge skulle få stå på helt egna ben. Marie fanns inte längre vid min sida i klassrummet. Hon valde Natur. Jag valde Sam-Media. Första dagen i gymnasiet var otroligt jobbig. Jag grät när jag kom hem och förbannade att allt skulle börja om igen, att jag skulle gå genom tre hela år igen utan att få känna att jag har någon att skämta och vara mig själv med.

Dagen därpå började jag prata med en av de få killarna i klassen. En månad därefter pratade vi som om vi hade känt varandra i en hel livstid. Folk runt omkring undrade om vi var tillsammans och trodde också att vi hade känt varandra längre än den månaden. Efter ett tag blev det vi tre. Jag, Danne och Rebecca. Det kändes liksom självklart på något sätt. Jag har berättat saker för dom som ingen annan vet och jag känner verkligen att jag kan lita på dom.

Och framför allt;
Jag har roligt när jag är med dom.

En sådan vänskap som jag har med Marie, Danne och Rebecca hoppas jag håller livet ut. Även om vi, om ett och ett halvt år, tar studenten och kanske flyttar från Karlstad så hoppas jag att vi håller kontakten ändå. Det är i såna lägen som Facebook är ovärderligt.