Alltså jag orkar inte göra seriösa blogg inlägg, men jag orkar heller inte sluta. Därför kommer jag blogga om vad fan jag vill och just nu är jag depp så VARNING: LÄS INTE MIN BLOGG för ni kommer bara bli deprimerade också.

Jag hatar mitt liv just nu. Seriöst. För någon vecka sedan flög jag på rosa moln, nu har jag kraschat på marken igen. Varför ska jag ha otur hela tiden? Varför ska jag vara 17, snart 18 år och ha ett och ett halvt år kvar i skolan innan jag kan göra va fan jag vill? Jag vill bara flytta till Västkusten nu, va med honom och slippa vara down hela jävla tiden. Jag ser ingenting positivt i någonting längre.

Idag sa jag till honom att jag inte tror att det kommer funka mellan oss. Jag vill att det ska funka. Som fan. Tycker om honom så himla mycket. Han är det bästa och det sämsta som har hänt mig. Okej, det lät brutalt, men det jag menar är att det hade vart så mycket lättare om han hade bott här. Nu är det inte så. Är jag förvånad att det händer mig? Nej. Igår hade jag kunnat träffa honom, i någon minut. Gjorde jag det? Nej. Jag ångrar det inte, för det hade varit för jobbigt. Att först vara asglad för att få träffa honom och sen nästa sekund vara asledsen för att han ska åka hem igen. Nej det skulle göra för ont.

Jag hatar att det ska vara så mycket upp till honom om när vi ska träffas. Jag är yngre, går i skola, kan inte åka till honom på samma sätt som han åker hit. Önskar jag var äldre och hade ett jobb så jag åtminstone kunde åka ner till honom också. Hade det varit någon annan hade jag sagt "nej, det är slut" direkt, men jag kan inte göra det när det handlar om honom. Jag älskar att vara med honom. Det som gör så ont nu är att jag inte vet när vi ses igen. Fan. Jag hatar det här. Låt mig somna nu och vakna upp i en annan kropp någon annanstans.