Något ni kanske inte visste om mig är att när jag gick i femman så var jag en av de tre i min klass som hade äran att vara med i Vi I Femman. Vi var en vinst från att komma till Västerås och tävla, det var liksom slutstationen innan vi skulle få tävla i tv.

Jag, Assar och Elisabeth. Jag och två personer som hade högsta poäng på alla prov. Tror ni att jag kände mig förvånad när jag fick reda på att jag skulle få vara med och tävla eller? Men samtidigt var jag så jävla stolt över mig själv. Jag av skulle få tävla i Vi I Femman. Det var stort för mig.

Dock kunde det ha slutat bättre än vad det gjorde. Herrhagsskolan 5A mötte någon klass på och förlorade med ett enda poäng. Vi valde 4 poängsfrågan i slutet. Det gjorde dom också. Än idag har jag inte förstått varför vi inte valde 5 poängsfrågan. Kanske hade vi klarat den frågan, fått en situation där båda lagen hade lika många poäng, fått en utslagningsfråga och vunnit, fått åka till Västerås och vinna där. Jag var så otroligt ledsen efter förlusten. Jag grät bland alla i klassen, då ska ni veta att jag HATAR att gråta bland folk och jag tror inte att någon där hade sett mig gråta förut, men jag blev så besviken.

Sedan dess har jag inte kunnat åka förbi huset där Sveriges Radio ligger på Herrhagen utan att få tillbaka den där känslan av hur det kändes efter den matchen. Jag förbannar när dom visar Vi I Femman på tv:n. Tänker att jag kunde ha varit tv-kändis by now. Haft en egen show på tv. Okej. Kanske inte, men ni förstår grejen.