Jag är en person som, allt för ofta, blickar tillbaka och ältar saker och ting som har hänt i mitt liv. Eller ja, jag ältar kanske först och främst alla de sakerna som INTE har hänt. Till exempel så ältar jag att jag aldrig började i någon sport som liten. Jag ältar att jag inte träffade (träffar) mina vänner så ofta utanför skolan. Jag ältar att jag inte har lagt ner mig tillräckligt mycket i skolan. Jag ältar att jag alltid har varit den som har vägt mest av alla i min klass. Jag kan till och med älta att jag aldrig var den som drack mig full som fjorton-femton åring och låg och spydde i någon buske på väg hem från någon fest.

Det sistnämnda ältar jag trots att jag aldrig har velat vara en sådan person. Jag har aldrig haft något behov av att dricka, trots att jag ofta har blivit avundsjuk när folk har sagt att de ska gå på fest. Jag har också velat klä upp mig, sminka mig lite extra medan jag smådricker på någon god drink. Jag har nog mest känt så för att jag har målat upp i min värld att det är så alla gör. Verkligheten är ju dock annorlunda.

Det här med att älta är något som jag ständigt jobbar på för att det ska bli bättre. Jag försöker att alltid blicka framåt, istället för att titta en extra gång i backspeglen, för det som jag har gjort (eller inte gjort); det kan jag inte göra ogjort. Det jag istället kan påverka är framtiden. Hur vill jag att den ska se ut? Vad har jag för mål med livet? Det är det som jag kan vara med och bestämma över, just därför ska jag också se till att göra det.