Har ju glömt att berätta om resan som jag gjorde ner till Göteborg i fredags. Visst, har bloggat om det, men inte om hur det var, hur det kändes, vilka tankar som gick genom min hjärna när jag ÄNTLIGEN tog min Göteborgoskuld. I och för sig så var jag bara där för att gå av bussen och bli hämtad av gos innan vi sedan åkte hem till honom, men ändå;
JAG HAR GÅTT PÅ GÖTEBORSK MARK.

Ni vet hur det var innan jag åkte, att jag tvekade in i det sista. Eller okej, innerst inne visste jag att jag skulle åka, det var mer att jag önskade att jag vore helt frisk. Dock så kändes det sjuka som bortblåst när jag väl satt på bussen på Karlstads busstation. Jag kunde inte riktigt tro att det var sant. Där satt jag, i en buss som strax skulle avgå mot Göteborg. Där satt jag ensam. Jag som för bara ett tag sedan tyckte det var oerhört jobbigt att bara åka buss till stan själv. Att jag klarade att åka själv i fyra timmar är något som jag kommer bära med mig länge, något som jag har växt otroligt mycket av och jag skulle definitivt inte tveka att göra det igen.

Trots att det var mörkt ute under resan så tittade jag ut hela tiden. Blev lycklig inombords när jag tittade på klockan och upptäckte att det blev allt mindre kvar tills jag äntligen skulle få träffa gos igen. Efter någon timme på bussen började jag känna av febern igen, jag blev tröttare och önskade mest att vi skulle vara framme snart.

Under resan stannade vi i Säffle, Åmål, Mellerud, Brålanda, Vänersborg och Trollhättan. Det var där allt vände. I Trollhättan. Då glömde jag bort att jag egentligen var sjuk. Då visste jag att "om en timme då fan är jag i Göteborg"! Jag tittade ut hela tiden, tog in allt jag såg, såg en NETTO-affär och skrattade lite för mig själv där jag satt i mitten av bussen, såg en vägskylt om Hisingen och Angered vilket fick mig att börja gråta för då kände jag att "nu jävlar är det nära".

När jag sedan såg Nordstan så höll jag bokstavligt talat på att dö. Jag dog av glädje inombords. Ville gråta och skrika rakt ut, men det gjorde jag ju såklart inte. Hehe. När jag klev ut ur bussen och hade tagit min väska så såg jag gos och jag kunde inte sluta le. Det kändes så jävla fantastiskt! Jag ville stanna klockan där och då. Bara frysa allt. Stå där i en evighet. Som i en film.

Men det hände inte,
för istället så åkte vi till Kungälv och gick in på Maxi och handlade yoghurt, skinka, chips och dricka. Sen åt vi på McDonalds där. När vi åkte från Göteborg till Kungälv så var jag på rosa moln. Tittade ut genom fönstret och pekade på allt jag såg "ÅH DÄR ÄR GP", "ÅH DET FINNS IKEA HÄR", "ÅH EN TUNNEL DÄR MAN KÖR BIL UNDER VATTNET", "ÅH EN BENSINSTATION", "ÅH KÖPCENTRUM".

Inte lätt att vara från lilla Skoghall och komma till storstan för första gången.



Nordstan + Louise = gråtkalas.