Det har precis varit helg, men jag blickar redan framåt mot nästa för då händer det grejer. Då åker jag buss, alternativt tåg, till Göteborg för att sedan bli hämtad av min underbara gos till kille. Ska inte gråta på hela veckan hade jag tänkt, så att jag gråter ut en hel flod på fredag, för gråta, det kommer jag göra.

Kommer ihåg i januari när jag åkte till honom. Sjuk och jävlig satt jag på bussen. Det hade till och med varit oklart om jag skulle orka åka för det var längesedan jag var så sjuk som jag var då. Jag bestämde mig för att åka i alla fall, skulle ha ångrat mig alldeles för mycket om jag inte hade gjort det. Så jag satte mig på bussen, var uttråkad de första timmarna, innan vi kom till Vänersborg, Trollhättan och sedan när vi började närma oss Göteborg.

Jag fick fjärilar i magen, tårar i ögonen.

Jag visste att jag snart skulle befinna mig i den stan som jag så länge velat åka till. Det kändes som om jag var i en dröm. När jag sedan såg skyltar om Hisingen och Angered visste jag att det var nära. Då började tårar falla ner på min kind. Kände mig som en femåring som gråter över en tappad glass eller något, fast de här tårarna var lyckotårar. Jävligt dålig liknelse, men ändå. När jag sedan kom fram dit bussen skulle stanna kunde jag skymta en stor byggnad. En byggnad med stora bokstäver som lyste. Bokstäverna var N, O, R, D, S, T, A och N.

Nordstan.

Jag dog lite då.
Roligt att jag dör mer av att få se Göteborg, få se Nordstan, än att få träffa gos igen. Fast riktigt så är det ju inte. Jag älskar att vara med gosen, men jag älskar också att få komma bort från samma gamla gator, byggnader och folk ibland. Jag älskar att vara på Västkusten. Jag älskar att få komma till det stället där mitt hjärta är. Mitt hjärta, min underbara gos.