Jag mår inte bra. Mår inte bra i hjärtat, i hjärnan, i själen, i kroppen. Det känns tungt, som att släpa på en klump i magen som väger hundratals ton. Jag har så mycket inombords som bara vill ut, därför låter jag mina tankar bli till dessa ord. Inte för att folk ska tycka synd om mig, utan skriver, det gör jag för min egen skull. Endast för min egen skull. För även om jag inte kommer flyga fritt bland fåglarna efter att jag sätter punkt i slutet av denna text så kommer jag ändå känna att den där klumpen i magen plötsligt har blivit lite mindre, om så bara några ynka millimeter mindre.

Idag var första gången under gymnasietiden då jag tänkte att;
"Jag skiter i allt. Ger fan i allt vad skola heter. Jag orkar inte. Jag ger upp. Jag orkar inte ett år till av stress, press, plugg, inlämningar dit, prov hit, jämföra betyg med varandra, bryta ihop för att någon fick ett poäng mer än mig, och så vidare, och så vidare. Jag vill inte vara här. Vill inte vara kvar i Karlstad. Vill inte gå i samma gamla fotspår. Vill flytta, uppleva något nytt, något spännande. Men framför allt så vill jag befinna mig där mitt hjärta är."

Det sistnämnda är, egentligen, grunden till att jag mår som jag mår. Jag har skrivit det förut, att jag är on top of the world när jag är med min pojkvän, medan jag är precis tvärtom när det skiljer tjugofem mil mellan oss. Jag försöker, verkligen försöker, tänka bort alla jobbiga tankar, men när jag väl trillar dit, ja då trillar jag verkligen dit. Det tar på hjärtat, på hjärnan, på själen, på kroppen. Men det tar också på människorna i min omgivning, för de vet aldrig om jag är glad eller om jag är ledsen just eftersom mitt humör svänger så fort.

Det är tio månader kvar tills junimånad är här. Tills det är min tur att klä mig i en vit klänning och låta studentmössan pryda mitt huvud. Tio månader, det är en lång tid. Speciellt när man hela tiden längtar så det gör ont. Folk säger att det är bra att längta. Fuck them. De vet inte hur det är att längta, på riktigt. Jag skulle kunna ge en kroppsdel eller två för att få hoppa över dessa tio månader som är kvar innan jag kan befinna mig där mitt hjärta är, på riktigt. För min motivation är i botten, på riktigt.

Jag går till skolan fem dagar i veckan för att jag måste. Ingenting annat lockar mig dit just för tillfället. Inte ens vännerna. Vill allra helst isolera mig, dra täcket över huvudet och sova flera timmar i sträck utan att behöva bry mig om något annat. Bara blotta tanken på prov, inlämningar och muntliga redovisningar får mig att känna paniken komma smygande. Vill backa tiden, ha sommarlovet på repeat om och om och om igen. Eller flytta fram tiden till vita klänningar och studentmössor, till ett liv då jag kan bestämma själv vart jag vill bo och vad jag vill göra.

Just nu räcker jag inte till.