Den tjugofjärde juni betydde inte bara att det var midsommarafton, utan det var också den dagen då jag och Daniel hade varit tillsammans i åtta månader. Förstår ni eller? Åtta månader! Det är nästan så inte ens jag förstår hur lång tid det verkligen är.

Jag kommer ihåg första gången vi träffades. Den nionde oktober. Klockan var runt halv fyra på lördagseftermiddagen. Vi hade bestämt att vi skulle gå på hockey tillsammans, Färjestad skulle spela mot Djurgården. Jag kommer ihåg hur jag precis hade gått in i Löfbergs Lila Arena, visat min biljett för mannen som stod innanför entrédörren, gått mot sektion H1 och hittat min plats, längst nere vid sargen. Jag satt där ensam med röda kinder och med ett hjärta som slog lite för många slag i sekunden.

Tittade på mobilen och såg ett sms med orden "jag klev av bussen nu". Den nervositeten som jag då kände har jag aldrig tidigare känt förut. Jag vände mig mot trappan ner mot sektion H1, där jag snart inte längre skulle sitta ensam. Sekunder blev plötsligt lika långa som år. Till slut såg jag honom. Han såg mig. Det kändes som om jag inte längre befann mig på jorden. Jag var i en dröm. Nöp mig i armen för att se om det verkligen var på riktigt. Det var det. I nästa sekund kramades vi. Herregud vad gott han luktade! Och så började han prata. Herregud vilken underbar dialekt! Jag bara log. Mitt hjärta log. Hela jag log. Kände direkt att mina känslor för honom bara skulle växa.

Oj, så rätt jag hade för nu har vi varit vi i åtta månader.
Det är fyra månader kvar tills vi firar ett år.

Jag älskar dig, Daniel.