Titta på den här bilden. Titta riktigt noga och tänk färdigt innan ni säger något.

Jag kan säga först, för jag har redan tänkt klart.

Först och främst kan jag säga att det är stort i sig att jag överhuvudtaget lägger ut en sån här bild. En sån här bild som föreställer det som jag hatar mest. Det jag föraktar mest. Avskyr mest. Det som jag har levt med i sexton och ett halvt år och som jag ska få leva med i resten av mitt liv.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har känt mig säker i min egen kropp. Det har alltid varit något som har varit fel. För tjocka lår. Fet mage. För små bröst. Bristningar.

Har aldrig kunnat hitta någonting positivt med det.

Har alltid hatat att gå in i affärer, prova kläder som man hoppas ska passa fastän man egentligen vet att de inte alls kommer göra det. Man tittar på kläder, tänker att jag kommer aldrig få på mig det där, så slutar det med att man går därifrån för man orkar inte ens vara därinne. Orkar inte se alla fina kläder som inte finns i ens storlek.

När man sedan, en tid efter, tänker tillbaka så vet man att man överdriver.

Man överdriver hela tiden.

Klart som fan jag är överviktig. Jag vet om det och ingen annan behöver säga det till mig. Behöver inte få veta av någon annan att jag har extra mycket fett på min kropp. Jag är inte blind. Jag har levt med det hela mitt liv så jag vet nog att jag passar in i den kategorin.

Jag har alltid mått dåligt över det. Har inte ens gått en endaste dag utan att jag har tänkt på det. Avundsjuka har fyllts inom mig när jag har bläddrat i tidningen, fått syn på någon kändis i bikini som har "den perfekta kroppen". En sån kropp som jag skulle kunna dö för att ha. Samma avundsjuka har fyllts inom mig när jag har sett folk i tidningar, på tv:n, i verkligheten som har varit i min situation själv, kanske till och med värre, men som nu väger långt under den vikten de en gång hade.

Det visar egentligen bara att kan dom så kan jag också.

Och jag skulle verkligen också vilja kunna. Kunna lägga om hela mitt liv. Börja gå promenader tidigt på morgonen direkt efter jag har vaknat. Gå i cirka en timme för att sedan komma hem igen, göra i ordning en nyttig och stor frukost och fortsätta dagen i samma anda.

- Vakna tolv (om jag har tur, annars är det runt ett kanske)

- Kanske dricker ett glas juice, eller dricka om det finns.

- Sätter mig vid datorn.

- Äter "fel" mat, pasta från pizzerian eller något liknande. (inte alltid)

- Sätter mig vid datorn igen och sitter där till tolv på kvällen

- Lägger mig i sängen och kollar tv till tre.

- Somnar innan fyra.

Varje dag har det sett ut så under sommarlovet.

Okej, kanske inte exakt så, men nästan. Det låter tragiskt. Jag ser att det är tragiskt nu. Det låter som om jag aldrig är ute, men det är jag ju såklart, ibland om det är fint. Men jag kan liksom inte sticka under stolen med att datorn har varit min BFF nu under sommarlovet. Jag kan tacka den för mycket, men lika mycket som jag tackar den så förbannar jag den också. Kan inte säga att den har tagit över mitt liv, men ibland så känns det så. Vägrar säga att jag är beroende, för det är jag inte. Jag kan leva utan den, men eftersom jag är som mest social över Internet så är det därför jag använder det så ofta. Önskar att jag var lika social i verkligheten.

Jag har ett mål med den här andra halvan av år 2009 och det är att jag ska sluta tycka synd om mig, sluta göra mig själv till ett "offer". Sluta med att gräva ner mig själv bara för att jag ser ut som jag gör. Börja tänka på att det finns de som har det värre. Börja tänka att jag ska göra det bästa av situationen och förbättra det därifrån. Man behöver inte vara smal för att ha kompisar. Man behöver inte vara smal för att ha pojkvän. Man behöver inte vara smal för att ha fina kläder, fixa sig lite extra eller ha framgångar i livet. Man behöver bara ta fram det bästa man har inom sig och köra sitt egna race.