Ur: VeckoRevyn Nr7

Jag får panik när min kille inte finns i närheten

FRÅGA: Jag har varit tillsammans med min kille i ett par månader
och vi har ett väldigt fint förhållande och kan tala öppet om
nästan allt. Men under hela vår tid tillsammans har jag haft väldigt
jobbiga tankar. Så fort jag inte är med min kille får jag panik.

Jag vet inte vad jag är orolig för, han har aldrig svikit mig, men jag
kan få en känsla av att han ska tröttna på mig. Jag försöker ignorera
mina tankar, men det är omöjligt. Jag tänker på honom varje dag och
analyserarar allt han har sagt. Bara när jag är med honom känner jag
mig lycklig och det känns som om jag inte kan ha kul utan honom.

Jag är rädd för att han ska sluta älska mig. Jag vill få undan alla
mina tankar, men jag vet inte hur! Ska jag prata med en terapeut om det?
Jag vill bara kunna njuta av min underbara pojkvän, egentligen behöver
jag inte oroa mig, han är ju världens ärligaste!

Varför är jag såhär?
/ Hanna, 22

SVAR: Usch, Hanna, det låter väldigt jobbigt för dig - och för honom!
Om han nu är så ärlig och fin kan det inte vara så kul att ständigt vara
misstänkt. Och som sagt, inte speciellt kul för dig heller. En situation
som ni båda förlorar på, helt enkelt.

Jag tycker att det känns ganska tydligt att problemet ligger hos dig. Med
det sagt menar jag inte att det är ditt fel på något sätt. Jag menar att
det nog grundar sig i en osäkerhet i dig. Du verkar tycka att han är lite
för bra för dig. Men du är ju värd det allra bästa! Och han är ju med dig
för att han tycker att du är bättre och finare än alla andra, glöm inte det.

Kanske har du någon form av inneboende känsla av att du inte riktigt är
värd att älskas? Det är du, men det är sannerligen inte så lätt att
veta själv alla gånger. Problem med självkänslan kan bero på så mycket,
jag tror verkligen att du skulle kunna få så mycket hjälp hos en bra terapeut,
och få bukt med dina tankar. Det vore så skönt för dig, tror jag!

...

Det skulle lika gärna kunna vara jag som var Hanna.
Jag känner igen mig i nästan varenda ord hon skriver. Jag känner igen rädslan för att han ska tröttna, för att han ska sluta älska mig. Jag känner igen mig att det bara är han som gör mig lycklig. På att jag egentligen inte behöver oroa mig. Jag känner också igen mig i svaret. I att jag tycker att han är för bra för att vara tillsammans med mig. Att jag inte är värd att älskas.

Jag vet att alla de här tankarna är fel. De är sjukt jävla fel och borde inte finnas i mitt huvud, men ändå så gör de det. Och jag hatar det. Jag mår dåligt över det. Tror i grund och botten att det ligger i avståndet mellan oss. Jag fortsätter tjata om det där jävla avståndet, men det gör allt så jävla mycket värre.

Att vara överlycklig när man träffas en fredag, tillbringa lördagen tillsammans, för att sedan på söndagen bli jävligt ledsen över att man måste skiljas åt igen... Det gör mig så jävla förvirrad. Jag vet att folk har klarat större avstånd, där det kanske har varit flera länder emellan dem, i flera månader. Jag fattar ärligt talat inte hur folk klarar av det, när mitt hjärta skriker av att ha min kille "bara" 25 mil bort.

Kommer ångra det här inlägget så mycket, men here we go.