Kom och tänka på en sak idag, på svensklektionen när vi skulle prata om barndomsminnen.
Någon i klassen frågade en fråga som fick mig att tänka till lite.
"Vad räknas som barndom? När slutar man vara barn?"

Jag kan bara prata för mig själv och jag ser, till en viss del, mig själv fortfarande som ett barn. Det är väl så när man kommer upp i min ålder, känner jag i alla fall, att man vill vara både liten och stor samtidigt. Man vill fortfarande vara som man är när man är liten, då när man inte har några krav på sig och kan göra vad som helst, men ändå komma undan med det. Men samtidigt så vill man växa upp, bli myndig och kunna göra i princip vad man vill och gå sin egna väg utan att någon kan hindra det. Man vill kunna ta hand om sig själv, utbilda sig, få ett bra jobb och så småningom få en underbar familj.

I mitt fall så känns det som om jag blir mer och mer vuxen för varje månad som går, för varje dag till och med.
Jag är trött på att vara sexton år och vara placerad i något mellanfack där man varken ses som barn eller vuxen. Det har blivit lite bättre nu på gymnasiet då lärarna ser oss som unga vuxna. Känns lite sjukt när man får höra det för det känns som om det har gått så sjukt fort från att ha gått i grundskolan till att ha börjat på gymnasiet.

Det är helt klart en skillnad mellan grundskolan och gymnasiet.
Eller en skillnad, nej, det är flera;
- Man får ta mycket mer eget ansvar. Till exempel så kanske man inte alltid behöver vara på lektionerna och jobba, utan läraren ger en uppgift och man får en viss tid på sig att göra den klar. Om man sedan väljer att göra den då eller senare är upp till oss själva. Det här kräver ju så klart mer planering och man får ju tänka på att lärarna litar på att man verkligen gör klart arbetet till den dagen då det ska vara klart, så det är bäst att man sköter det på rätt sätt så att de känner att man klarar av att ta det här egna ansvaret.

- Det är ingen som säger att man MÅSTE göra saker och ting, utan lärarna presenterar det som ingår i de olika kurserna och vill man inte göra det som presenteras så är det ens egna val. Men man måste tänka på konsekvenserna och att det betyget som man får när kursen är slut är det betyget som man får. Det finns liksom ingen direkt chans till att höja det och det finns betyget IG.

- Folket runt omkring känns mer seriösa och alla verkar veta att om man inte gör bra ifrån sig under gymnasiet så kan det bli jävligt tufft senare i livet. Alla verkar se det där ljuset i slutet av tunneln, att det bara är tre år kvar, sen kan man göra sina val i livet, om man nu känner för att plugga vidare, ta något år ledigt eller försöka få jobb direkt. Då finns det liksom inget direkt som kan hindra en från att göra vad man vill i livet. Bara en själv kan sätta stopp för dem. Man har ingeting annat att skylla på direkt.

Det finns massa andra olikheter, men de här var de som jag kom på just för tillfället.

Den sista punkten får mig att tänka till lite, tänker på det där med att det bara är tre år kvar nu av skolan, eller rättare sagt av gymnasiet. Visst, det känns som om det är jättelång tid just nu, men man kan ju bara tänka på hur fort högstadiet gick så fattar man ju själv att det inte alls kommer dröja länge innan man står där, vitklädd och bär studentmössa medan man sjunger "för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra" Det kommer inte alls dröja länge och sen efter det så kan man göra vad fan man vill.

Jag har redan mina planer klara;
- Bilda familj och få barn tidigt.
- Läsa medievetenskap på universitetet här i stan.
- Plugga vidare till journalist eller något annat inom media.
- Dö lycklig och känna att jag har gjort allt jag velat i livet.

Skulle jag få uppleva minst en av de här punkterna så skulle jag vara mer än nöjd.
Helst den första punkten om att få barn tidigt. Det är liksom det som jag verkligen längtar mest efter här i livet. Först och främst att bli gravid och veta att det växer ett människoliv inne i min kropp ... Den känslan måste vara den mest underbara känslan som man någonsin kan känna. Att liksom veta att man går runt och bär på något som senare ska växa och bli stort och allt sånt där. Bara tanken av det får mig att vilja gråta. Blir alltid så känslig när jag tänker på gravida eller barn överhuvudtaget.

Tänk liksom att titta på ett sånt där gravidtest och se att det visar att man är med barn, att sedan säga det till killen som ska bli pappa till barnet och få se hans (förhoppningsvis) överlyckliga reaktion och ha honom vid sin sida under hela graviditeten. Att ha honom brevid sig vid de stunderna som man bara känner sig tjock och klumpig och se att han älskar att se en bli större och större om magen för att han tycker att det är lika magiskt och fantastiskt som jag gör. Ett litet plus i kanten skulle vara om han en dag kom hem med ett litet mjukt paket som jag sedan öppnar och får syn på att det är en sån där t-shirt som har trycket "BEBIS" på magen ...

Nej, det här funkar inte längre för jag sitter här med tårar i ögonen
Hoppas att ni fattade vad jag ville ha fram med det här inlägget i alla fall.