Ibland kan jag titta på kort på min kille, läsa något sms som har har skrivit, höra hans röst i telefonen eller titta på honom lite i smyg och tänka att; "Fan, det där är min kille. Där är mannen jag älskar av hela mitt hjärta, hela min själ, hela mig. Där är mannen som jag vill leva med för resten av mitt liv. Han älskar mig. Han älskar mig verkligen för den jag är.". Det har liksom inte riktigt gått upp för mig än, sjunkit in, att en sådan fin människa som han älskar mig.

Det har snart gått tio månader sedan vi två blev, just vi.
Den tjugofjärde oktober.

Dagen innan hade vi träffats för tredje gången. Jag hade mött honom när bussen från Göteborg anlände vid Karlstads Busstation klockan 12.50. Vi gick till hotellet, lade oss bredvid varandra i hotellsängen. Vi låg där. Pratade. Ingen av oss vågade göra något. Han följde med mig ut när jag skulle hem med bussen. Vi åkte hissen ner, gick ut från Scandic City och stannade vid korsningen vid Paviljongen.

Innan vi skiljdes åt frågade han om han kunde få en puss. Jag pussade honom. Jättesnabbt, på grund av att jag var så blyg. Vi bestämde att vi skulle ses i pausen under hockeymatchen som skulle vara någon timme senare. Jag flög på moln när jag gick till bussen. Hade ett leende som sträckte sig från öra till öra, om inte längre ändå.

---

Vi träffades i pausen. Pussades och kramades bland allt folk som passerade. Jag var fortfarande blyg, hade kinder som hettade, kinder som var röda. Jag var lycklig. Hade aldrig varit lyckligare. Ville stå där för alltid, med hans armar runt om mig. Jag ville inte lämna honom. Men vi sa hej då lagomt till att perioden skulle börja. När jag sedan kom hem loggade jag in på msn, frågade om han kunde komma hem till mig på kvällen för jag skulle ändå bli ensam hemma. Jag trodde aldrig att svaret från hans sida skulle bli ja, men det blev det. Någon timme därpå stod han hemma i min hall, hälsade på både min mamma och min syster.

När de hade gått förflyttade vi oss in till mitt rum. La oss tätt tätt i min 90-säng. Vi höll om varandra. Pussades. Kramades ännu mer. Pussades igen. Pratade. Jag ville stanna tiden där och då. Ville ha honom där vid min sida varje natt, och plötsligt då slog det mig hur svårt det skulle bli att säga hej då till honom dagen därpå, då när han skulle åka med bussen tillbaka till Göteborg.

Jag somnade lycklig den natten, trots att jag befann mig ensam i min 90-säng. Jag luktade på kudden som hans huvud tidigare hade legat på. Den luktade honom. Mitt hjärta slog hårdare än någonsin. Kunde det vara? Nej, det kunde det väl ändå inte vara? Inte kunde det vara kärlek jag kände?
Men jo, kärlek var det.

---

Dagen därpå sågs vi i stan, en timme innan hans buss skulle avgå. Den känslan jag hade inom mig då var blandad. Jag hade den där bubblande känslan, ni vet, en sådan känsla man har när man flyger fram på rosa moln, eller då man, med andra ord, är nyförälskad. Samtidigt slets mitt hjärta itu av tanken på att han snart skulle åka bort från mig.

Vi åt på Subway innan vi, sakta, gick gatan ner mot busstationen. Jag var tyst. Ville inte visa att jag var ledsen över att han skulle åka. Jag ville inte gråta, men hur mycket jag än försökte så trillade det likt förbannat ner en och annan tår på min kind. Han lade armarna kring mig, vi skämtade om något, varpå han sa att han inte längre var singel. Och så tittade han på mig. Jag log. Jag visste vad han menade.

Jag och han.
Louise och Daniel.
Vi.

Några timmar senare bytte vi status på Facebook.
I ett förhållande.
24/10 2010.