Här sitter jag och försöker knåpa ihop ett inlägg om en film jag såg förut på fyran blandat med mina egna tankar. Hur det går? Jo men gud vad bra det går, eller inte. Jag har tappat stilen totalt. Kan inte skriva vettiga inlägg längre. Där är svaret på varför jag bloggar så sällan.

Kan inte ens få ihop mina inlägg om kärleken. Kanske beror det på att jag är så van att skriva om hur jag aldrig kommer hitta någon. Att det aldrig kommer finnas någon för mig. Att jag aldrig kommer få känna kärlek. De som har läst min blogg länge vet nog hur många såna inlägg jag har skrivit. Under en tid var det nästan det enda jag skrev om. Jag trodde jag skulle vara ensam livet ut. Hah. 17 år och trodde att livet är över. Patetiskt egentligen, men tror inte att jag var ensam om att känna så. Lägg märke till att jag skrev VAR och inte ÄR.

För mig har det ändrats. Det finns någon för mig. Jag vet om det nu. Efter att ha träffat några killar som jag hoppades att det skulle bli något med, men som jag egentligen inte alls hoppades på. Jag tror att jag hade de tankarna bara för att jag ville sluta känna mig så ensam. Jag blev så jävla glad att någon faktiskt brydde sig att jag glömde bort att känna efter om jag verkligen var intresserad.

Nu vet jag att det inte var så, för nu har jag träffat någon som jag verkligen tycker om. Jag bryr mig inte om att både avstånd och åldersskillnad talar emot oss. Det är inte det som det handlar om. Det handlar om hur man känner för varandra.