Alltså fan.
Jag hatar när helger går så förbannat fort. Eller, jag hatar när helgerna går fort när han är här. Jag hatar att det är 25 mil eller va fan det är (känns som flera hundratusen mil) mellan oss. Vill veta att vi kan träffas när vi själva vill, inte behöva längta i flera veckor. Men nu är det som det är och det ska funka ändå.

Helgen var i alla fall den bästa i mitt liv so far.
Skulle möta honom vid busstationen 12.30 på lördagen. Gick upp två timmar innan. Fixade mig. Fick sms av honom där det stod "om två timmar ses vi", "nu är det bara en timme kvar", "två mil kvar till Karlstad". Blev mer och mer nervös, speciellt när jag satt på bussen ner till stan. Sedan när han ringde mig och vi pratade ända tills jag såg bussen köra in på stationen... Mitt hjärta typ stannade.

---

Två veckor innan hade jag träffat honom för första gången efter att vi hade pratat varje dag på msn och sms sedan den 12e februari. Till Djurgårdsmatchen hade han KÖPT en sittplatsbiljett BREDVID MIG när han egentligen har SÄSONGSKORT på ståplats.

Vem fan gör sånt?
Jo, han!
Den bästa fucking jävla killen ever!

---

Hela lördagen var perfekt! Kunde inte ha önskat efter mer.
Söndagens slut var mindre perfekt eftersom jag följde med honom till bussen. Hade bestämt mig för att jag inte skulle gråta under tiden då vi var tillsammans. Det höll på att misslyckas. Såg en tjej och en kille som stod bredvid bussen och kramade varandra. Hah, det var nära att det brast för mig då. Men jag lyckades hålla mig tills vi hade sagt hej då och jag gick in mot stan igen.

Behöver jag säga att jag längtar tills nästa gång vi ses?