Pratade med min gos ikväll. Han har också ont i halsen. Undrar vem som har smittat vem. Hehe. Men efter att jag har pratat med honom så mår jag lite bättre. Han är så underbar. Idag är det 9 dagar kvar tills vi ses igen, i periodpausen på matchen mellan Färjestad - Frölunda. Längtar. Varje sekund med honom är underbar. Trodde aldrig att jag skulle få såna här känslor, någonsin, men attikens vad fel jag hade. And I löv it.

Om jag någon gång kände en tvekan på hur jag verkligen känner för honom så försvann all den tvekan efter helgens möte. For sure. Det liksom kändes som att tiden bara kunde stanna där och då. Jag har aldrig varit lyckligare. När jag såg på honom så såg jag the man in my life. Det kunde inte kännas mer uppenbart än så. Jag kommer alltid komma ihåg den här helgen som den bästa i mitt liv. Eller okej, alla helger med honom har varit de bästa i mitt liv, på sitt sätt. När jag tänker efter så ger jag till och med fan i att han bor 25636 mil (typ, hihi) bort. Jag klarar av det. För jag har hellre den mest underbara mannen i världen några timmar bort än att inte ha honom alls. Tänk att veta att någon annan tjej skulle ha chansen att vinna hans hjärta ... Nej. Usch. Bort. Dumma. Tanke. Bort.

Kan det bli mer cheesy egentligen? Skriver jag såna här saker? Jag? Louise? Hon som, för ett tag sedan, trodde att hon aldrig skulle få uppleva kärlek? Hon som trodde att hon skulle vara ensam resten av livet? Det var innan jag träffade honom. Mitt livs kärlek.