Medan andra gör sig i ordning för jobb eller skola så sitter jag hemma med en ond hals och het panna. Inte det roligaste precis. Orkar inte vara vaken, men orkar inte heller sova. Ska göra det sista alternativet ändå för vad ska jag annars göra uppe liksom?

---

För övrigt är jag sjukt trött på livet. Jag ser inget positivt i det längre. Skolan är jävligt tråkig. Min fritid är jävligt tråkig. Allt är jävligt tråkigt. Jag har börjat "se ner" på mig själv igen. Fyller mitt huvud med tråkiga tankar om mig själv och mitt liv som gör att jag blir jävligt deprimerad.
Kan inte livet bara vara lätt att leva någon gång?


Jag hade ju en period under hösten då jag såg på livet med en positiv blick och jag trodde verkligen att saker och ting var på väg mot rätt håll. Gymnasiet var det bästa jag hade vart med om och jag träffade nya kompisar. Livet nästintill lekte. Nu är det bara tvärtom. Jag är otroligt rastlös hela tiden. Orkar inte bry mig om något längre. Jag är ful. Jag är sämst. Jag kommer aldrig få det bättre. Ingen gillar mig för den jag är. Jag är trött på att vänta på att jag ska bli nöjd med mig själv. Det kommer ta år för mig att bli det.

Jag känner mig så jävla ensam hela tiden. Kvällarna och nätterna är värst, liksom när skolan är slut och man kommer hem. Det jag gör då är att jag går och lägger mig och vilar i ett par timmar, sen går jag upp, sätter mig vid datorn lite och sen sover igen. Samma sak varje dag.

Vad är det för liv?
Det är inget liv.
Det är mitt liv.

Känner mig som världens mest ensamma person. Även fast jag vet att det finns folk där ute som gillar mig, som tycker att jag är en bra person, så vill jag inte insé det. Jag vägrar tro på folk när dom säger till mig att dom gillar mig, att jag är en bra person, att jag ser bra ut eller något annat positivt. För mig är det bara skitsnack. Något som dom har ljugit ihop bara för att få mig att må bättre, men egentligen så får det mig bara att må sämre för att jag tror att dom ljuger.



Jag fyllde sjutton här om veckan. Sjutton år utan kärlek. Bara vänskap. Den här tiden ska ju vara den tid då man börjar uppleva kärlek, men jag har aldrig gjort det. Har aldrig haft en pojkvän. Tvivlar på att jag någonsin kommer få det. Finns ingen som skulle vilja dela mitt liv med mig. Bara vara kompis med mig högst. Finns ingen som skulle vilja vakna på morgonen med mig i samma säng, vända sig om mot mig och säga att den älskar mig och aldrig kommer lämna mig. Ingen. Ingen alls.
Vart fan hittar man kärleken?

N som jag träffade var inte rätt för mig.
D som jag träffade efter det tyckte jag var för ung.
M som jag har träffat senast har precis avslutat ett förhållande.

Jag har hela tiden sagt till andra att det finns en för alla. Att det finns någon där ute som är menad att vara ihop med just dig, men jag börjar tvivla på att det verkligen är så. Det kanske är så för andra, men det verkar inte vara så för mig. Folk kanske tycker jag är patetisk som sitter och skriver sånt här nu. Att en sjuttonåring skriver om att hon aldrig kommer träffa någon när hon bara har levt i sjutton år av sitt liv. Men jag vill att något ska hända. Jag vill inte vara ensam längre. Livet är menat att levas med någon annan. Lika bra att börja med det nu.