Här sitter jag och försöker plugga in alla ord som jag ska säga imorgon på engelskan. Har en jävligt stark känsla av att det kommer gå inte alls sådär bra som jag egentligen vill att det ska gå. Jag vet till hundra procent att jag kommer få en fet blackout som jag kommer börja gråta av.

Ojojoj, här går man tillbaka till sitt vanliga, negativa, jag känner jag, men just nu är det okej. Det är okej att vara svag ibland och just nu så är jag det för jag hatar, verkligen HATAR, att prata inför folk och än mindre prata inför folk på något annat språk än svenska. Det liksom fungerar inte. Vi klickar inte riktigt ihop så bra. Det liksom låter helt okej, kanske till och med över okej, när jag testar lite sådär försiktigt inne i hjärnan, liksom tänker hur jag ska säga det. Då känns allt okej, men sen när det ska ut ur munnen inför ett antal andra personer, då skiter det sig totalt.

Jag har nog någon allmän störning, lider av sån där sjukdom där man är två personligheter. Det är det jag har sagt hela tiden, jag är både Louise och Loui. Två personer på samma gång som har två olika viljor och är bra på olika saker.

Louise är den tjejiga, blyga, romantiska och killtokiga personen.
Loui är den killaktiga, tuffa, pratglada och sportälskande personen.

Det är där ni har mig;
Louise och Loui i en och samma person.