Jag och Danne i klassen hade en liten diskussion härom veckan, vet inte ens om det kan kallas för diskussion men ändå, om varför alla gråter av sorg och inte av glädje (fråga mig inte varför man ska gråta av glädje för det var Danne himself som sa det) när de är på en begravning och det slog mig hur misslyckad jag egentligen här, för håll i er här nu;

Jag har ALDRIG varit på någon begravning.

Visserligen är det sjukt bra att ingen människa som står mig nära har dött, men det känns ändå som något som alla är med om liksom. Folk går på begravningar hit och dit och det är helt naturligt. Man föds, man går på begravning och dör. Inget mer med det. Men om man nu ska prata om något roligare så kan jag ju säga så här att jag är misslyckad när det gäller en annan sak också, för håll i er igen;

Jag har ALDRIG varit på något bröllop.

Det är jag lite ledsen för faktiskt, för jag vill också gå på bröllop, gråta lite över hur fint det ser ut när bruden och brudens pappa går tillsammans upp till altaret och hur brudgummen reaktion blir när han får se hur otroligt vacker bruden ser ut i sin vita, långa, fina klänning. Allt sånt där vill jag också se. Det är också sånt som alla andra går på. De åker iväg till andra städer och tittar på kusiner, tremänningar eller fyrmänningar som gifter sig i fina kyrkor. Alla andra, inte jag.

Jag kan göra en liten lista över saker som gör att jag lever upp till mitt bloggnamn, som lever upp till namnet STANDOUTINACROWD som verkligen speglar hur jag är;
1. Det här som jag har skrivit om hittills i det här inlägget.
2. Jag har aldrig någonsin satt min fot innanför Göteborgs gränser.
3. Jag har aldrig någonsin satt min fot innanför Stockholms gränser.
4. De enda länderna jag har varit i är Norge och Grekland ...
5. ... förutom Danmark när jag var sju månader och Sverige som jag bor i.
6. Jag har aldrig sett på Lejonkungen.

Den sista punkten möter nog flest reaktioner hittills.
Folk blir som helt galna och skriker ut frågan vad det är som är felet på mig.

Jag bara står där och ser ut som ett frågetecken.


Fel?
På mig?

Inget?


Eller är det något som är fel om man inte har sett Lejonkungen?
Är Lejonkungen lite som guden över alla andra filmer eller har jag fattat det fel?
Det måste i alla fall vara något speciellt med den där filmen så det kanske är bäst att se den.