En gång i tiden var jag en jävel på att skriva dikter. Pennan glödde och tangenterna på tangentbordet smattrade nonstop.
Nu är allt bara tyst.

Loggar in på sockerdricka.nu. Sidan där jag la upp allt jag skrev, väntade på kommentarer och fick en varm känsla i bröstet varje gång som någon faktiskt tog sig tid att läsa mina verk. Kommer ihåg första kommentaren jag fick av en tjej som jag tycker skriver fantastiskt bra. Det kändes nästan lite overkligt, att hon tog sig tid att skriva till mig och att hon skrev att hon gillade mina dikter.

Jag är otroligt dålig på att ta emot komplimanger. Tror nog hela tiden att jag inte är bra på något, fastän jag ibland vet att det inte är sanningen. Jag är visst bra på saker. Jag kan göra saker bra precis som alla andra. Skriva är en av de sakerna, för ju mer jag läser igenom det jag har skrivit, desto mer gillar jag det. Jag säger inte att jag är bäst i världen på det, men i alla fall tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd. Det tycker jag är ett steg i rätt riktning eftersom jag annars bara tycker att jag suger på allt.

Jag tror att den här stämpeln som finns, att man skryter om man tycker att man är bra på något, är en av de anledningarna till att många (inklusive mig själv) inte vågar ta åt sig när de får komplimanger. Man kanske själv tycker att det man har gjort är bra, men man vågar inte erkänna det för vad ska då alla andra tycka?
Riktigt synd att det är så.