Klockan var runt 16.30. Jag hade precis kommit hem när min syster skickade ett sms till mig där hon frågade mig om jag hade läst Aftonbladet, vidare berättade hon att det ryska KHL-laget Lokomotiv Yaroslavl hade kraschat i en flygolycka, att det troligtvis bara var två som hade överlevt. Jag var som i chock, detta trots att jag då inte hade en aning om vilka hockeyspelare som hade omkommit. Anledningen till att jag var i chock var för att, näst intill, ett helt hockeylag fanns plötsligt inte mer. De var borta. De är borta. För alltid.

Efter bara någon minut fick jag ett sms till, åter igen från min syster. I det sms:et skrev hon de orden som gjorde att jag, om möjligt, föll ännu mer i chocktillstånd;
"Stefan Liv spelar ju där..." 

Stefan. Liv. Hockeymålvakten som har fört HV71 till tre SM-guld. Hockeymålvakten som under en och samma säsong har varit med att vinna både OS-guld och VM-guld med det svenska landslaget. Hockeymålvakten som nu befarades död i den otroligt tragiska flygolyckan. Det kändes ofattbart, känns ännu ofattbart, när beskedet sedan kom att han inte längre befarades död utan att hans död nu var bekräftad.

Mitt hockeyhjärta blöder. Blöder för Stefan Liv. För hans familj. Hans nära och kära. Blöder för hela Lokomotiv Yaroslavl. Det är så svårt att insé att något som detta har hänt. Det är en tragedi. Bara två personer överlevde olyckan: stewarden Alexander Sizov och hockeyspelaren Alexander Galimov. Läget är kritiskt för de båda. Galimov uppges ha ådragit sig brännskador på åttio procent av kroppen. Det är alltså inte ens säkert om de båda klarar sig från de skador de råkade ut för i samband med olyckan.

Det klumpar sig i halsen när jag skriver det här.
Tårar vill falla ner på mina kinder.
Vila i frid, vila i frid.