Jag vet inte hur många gånger jag har sett den första Sex And The City filmen, men saken är den att den alltid får mig att gråta. Den är så fin och hjärtskärande på samma gång, för man vet att det kommer bli Carrie och Big till slut. De hör liksom ihop, hur många motgångar de än stöter på. Det de har är äkta kärlek. Även om människor runt omkring inte kan förstå varför hon alltid letar sig tillbaka till Big efter att han har sårat henne, gång på gång.

Men det är inte alltid så lätt att ge upp någon som man älskar av hela sin kropp, av hela sin själ, av hela sitt hjärta. Kärlek kan göra så oerhört ont, men när den inte gör det; då är den helt otroligt jävla underbar.