Klockan 11.00 idag var det begravning för min farmor.
Jag var inte där.

Såhär i efterhand önskar, en del av mig, att jag hade varit där. Att jag ångrar mig är inte rätt uttryck, men någon gång, förr eller senare, så måste jag ta mig igenom en begravning. Det är en naturlig del av livet, även om det knappast tillhör "det-roligaste-jag-har-upplevt-kategorin". Sedan är jag rädd för att min släkt, på pappas sida, ska "peka" ut mig och tycka att det är dålig stil av mig som inte var där. Jag säger inte att de gör det, men jag förstår om de skulle göra det.

Att jag inte har haft den bästa kontakten med farmor stödjer inte att jag inte var där. Det ska inte spela någon roll hur ens kontakt med personen ser ut, man ska vara där ändå. Jag frågade min pappa om han ville att jag skulle följa med. Han sa att han skulle gå själv. Hade han sagt att han ville att jag skulle gå så hade jag gått. Utan tvekan.

Däremot så kommer jag gå till kyrkogården på fredag klockan 14.30 då urnan ska ner i marken. Jag tror att det kommer väga upp att jag inte gick idag. Det kanske inte väger upp det i andras ögon (ja, jag är rädd för vad folk tycker och tänker), men det kommer väga upp det i mina.