För ett tag sedan såg det ut såhär utanför mitt köksfönster.
Då blir man lite sugen på att dra på sig mysbyxor, myströja och knyta på sig ett par gåvänliga skor för att sedan förflytta sig utomhus och gå en sträcka med trevligt sällskap eller en mp3 som spelar partymusik i öronen.
Det är liksom sånt där som jag verkligen skulle gilla att göra, men det är en sak att säga att man vill göra det och sedan en helt annan sak att göra det. Det blir liksom bara tomma ord för mig för det händer inget. Jag går aldrig ut och går. När det väl är någon annan som vill gå med mig så hittar jag på dåliga ursäkter för att inte gå med dom.

Ändring på det kanske?
Amen on that!