Sitter och lyssnar på låtar som påminner mig om våren.
Den är nära nu. Visst, den var här idag. Men var den här för att stanna?
Om jag säger såhär, jag skulle inte alls bli förvånad om det faller några snöflingor till marken någon dag i mitten av april. Det skulle inte förvåna mig alls faktiskt.

Det märks så väl när våren är på gång, speciellt om man är i skolan. Korridorerna, som brukar vara fulla av folk, ekar tomma. Nästan lite för tomma. Alla har förflyttat sig ut på skolgården istället. Bänkarna är fyllda, det spelas basket, det är som det ska vara när det är vår helt enkelt.


Det blir svårare och svårare att fatta att snart är allt slut.
Om bara några få veckor så är det min nionde skolavslutning. Den tredje och sista för den skolan jag går i nu och allt jag vet är att det kommer vara med blandade känslor som jag lämnar den.
De här tre högstadieåren har varit som en berg och dalbana. Ena dagen har allt varit bra för att sedan falla ner till botten. Man har hört talas om folk som säger att högstadietiden har varit den tuffaste tiden i deras liv, och jag kan hålla med. Det har den definitivt varit hittills. Allt har hänt och det känns som om allt har hänt samtidigt.

Listar saker som jag föralltid kommer associera med högstadiet:
- En evig tävlan med sig själv (men också med andra, tyvärr) när det gäller betyg.
- Kamp mot att våga vara sig själv och stå för det och vad man tycker / tänker.
- Längtan efter att bli sedd och omtyckt för den man är.
- Osäkerhet främst när det gäller vem man är som person, vart man står, vad man vill m.m.
- Det oundvikliga som jag alltid kommer bära med mig: mammas cancerbesked.

Det är bara några få exempel av alla de saker som jag har gått igenom eller på något sätt varit med om under de här tre åren. Det har varit jobbigt, både psykiskt och fysiskt, men det har format mig som person och jag tror att det är så. Att alla saker som händer de händer av någon anledning, även om man kanske inte alltid är så säker på det. Och framför allt att de formar oss hur vi är som människor.