De senaste två dagarna har varit helt sjuka!
Har levt i en någon slags dimma där jag inte kunnat tänka klart alls.
Totally sick, men det är en känsla som jag hoppas jag får uppleva igen.

Igår så blev det skola.
Slutade fem i två så det kändes helt okej, plus att det var en rätt så lugn dag förutom so-provet direkt på morgonen som gick riktigt dåligt. Har hockeyn att skylla, FBK står för skulden om jag får sänkt betyg.

Klockan 16:00 blev det till att åka in till stan för att ställa sig bland flera tusen andra människor som trängdes på Stora Torget. En helt fantastisk känsla att stå där trots all väntan och trots att det är riktigt jäkla trångt!
Molnen hängde tunga och ett tag trodde jag verkligen stenhårt på att det skulle börja regna, men när klockan tickade och blev över fem så sprack det upp och solen i Karlstad var på sin plats - precis lagomt till att Färjestads bussen anlände med alla spelare. Det var verkligen så, det spack upp precis när de kom. Helt sjukt!

Hela spelartruppen presenterades och sist att presenteras var Jörgen Jönsson.
Kan, med handen på hjärtat, säga att jag stod och grät offentligt just i den sekunden.
Det slog mig att det kunde fan inte sluta bättre än såhär, hans karriär.

Resten av hyllningen var fin eller vad man nu ska säga.
Den sak jag tänker på först och främst är Ari Vallins lilla tal från scenen.
(Kan ses på http://fbk.hockeyligan.se/main.aspx?contentid=755757039617
spola in tills det är 6:30 in i klippet, och tadaa, där är han, Ari Vallin)
Hahahahaha, höll på att dö!
Det är det jag säger;
HAN ÄR KUNG!



Trodde att gårdagen skulle sätta en värdig punkt för den här säsongen, men den kom idag istället. Efter drygt två timmars köning. (vet inte ens om det är ett ord, men om det nu inte skulle finnas i ordboken så blir det till att ta patent på det)
Det var värt varenda sekund.
För efter de där två timmarna ute i vårsolen så kom man in i ett köpcentrum som var fullt av människor. Bland dem - de mest bästa människorna i hela jävla världen;
Färjestads BK.

Fick min fina SM-guld t-shirt signerad och gick därifrån med ett leende och en varm känsla i bröstet.
Det är livet när det är som bäst.
Finns inget jag kan klaga på.
Okej, det skulle väl vara att det väntar nästan fem hockeyfria månader.
Hur ska jag kunna klara mig?

/L