DAG 2 - MIN FÖRSTA KÄRLEK.
Min första kärlek är den kärlek jag känner nu för en underbar kille som jag snart har känt i ett år. För cirka ett år sedan la en kille, som jag inte hade en aning om vem han var, till mig på Facebook. Jag accepterade inte vänförfrågan, men jag nekade den heller inte. Under en lektion i datakunskap godkände istället mina kära vänner Rebecca och Danne den där vänförfrågan från killen från Västkusten som på bilden hade Färjestad matchtröja på sig. Killen som nu är min första kärlek.
Det dröjde förrän tills den tolfte februari innan vi började prata. Jag har skrivit om det förut, men jag hade inte den bästa kvällen och var på väg att gå och lägga mig när jag plötsligt såg att jag hade fått ett meddelande på Facebook av någon som hette Daniel. Klockan var då runt elva. Efter det flög tiden bara iväg och vips så tickade klockan mot fyra - halv fem på morgonen. Ända sedan den dagen har vi pratat varje dag. Varje jävla dag. På msn, facebook, sms och under de senaste månaderna även på telefon.
Jag har inte ord som förklarar hur underbar den här killen egentligen är. Varje gång jag tänker på honom så blir jag alldeles varm inom mig. I början var jag förvirrad, visste inte hur det skulle kännas att vara kär, men det här känns utan tvekan som något starkt. Som kärlek. Jag vet att det är det.
Jag trodde i början att två saker skulle tala emot oss. Vår åldersskillnad och avståndet mellan oss. Jag trodde att det förstnämnda skulle dominera, men det blev istället det sistnämnda. Åldern kan vi aldrig någonsin göra något åt, men avståndet finns det möjlighet att ändra på. Men inte just nu. Ibland känns det så jävla tufft att jag inte kan träffa honom när jag vill, få somna bredvid honom varje natt för att sedan vakna på morgonen vid hans sida. Det känns så jävla orättvist. Det finns stunder då jag tänker att jag aldrig kommer klara av det, men sen tänker jag om. Tänker att det alltid väger upp allt när vi träffas.
Jag har honom hellre 25 mil bort än att inte ha honom alls.
Ni vet, ibland hör man talas om par som har varit tillsammans i stort sett hela deras liv. Jag hoppas att det blir så mellan mig och honom. Kalla mig konstig, men man kan liksom inte gå in i ett förhållande med någon annan tanke än så. Jag vill inte ha någon annan än honom. Aldrig någonsin.
Sex saker som är extra bra med min gos:
- Han har världens mest underbara dialekt.
- Han skickar alltid morgonsms som jag läser när jag vaknar.
- Han är man och äter Big King XXL på Burger King.
- Han är så underbar så jag skickar 9 sms långa nattsms till honom, varje natt.
- Han har så himla törr humor att jag ibland tokskrattar åt honom.
- HAN ÄR FUCKING 190 CM LÅNG.
THE LOVE OF MY LIFE.
Pratade med min gos ikväll. Han har också ont i halsen. Undrar vem som har smittat vem. Hehe. Men efter att jag har pratat med honom så mår jag lite bättre. Han är så underbar. Idag är det 9 dagar kvar tills vi ses igen, i periodpausen på matchen mellan Färjestad - Frölunda. Längtar. Varje sekund med honom är underbar. Trodde aldrig att jag skulle få såna här känslor, någonsin, men attikens vad fel jag hade. And I löv it.
Om jag någon gång kände en tvekan på hur jag verkligen känner för honom så försvann all den tvekan efter helgens möte. For sure. Det liksom kändes som att tiden bara kunde stanna där och då. Jag har aldrig varit lyckligare. När jag såg på honom så såg jag the man in my life. Det kunde inte kännas mer uppenbart än så. Jag kommer alltid komma ihåg den här helgen som den bästa i mitt liv. Eller okej, alla helger med honom har varit de bästa i mitt liv, på sitt sätt. När jag tänker efter så ger jag till och med fan i att han bor 25636 mil (typ, hihi) bort. Jag klarar av det. För jag har hellre den mest underbara mannen i världen några timmar bort än att inte ha honom alls. Tänk att veta att någon annan tjej skulle ha chansen att vinna hans hjärta ... Nej. Usch. Bort. Dumma. Tanke. Bort.
Kan det bli mer cheesy egentligen? Skriver jag såna här saker? Jag? Louise? Hon som, för ett tag sedan, trodde att hon aldrig skulle få uppleva kärlek? Hon som trodde att hon skulle vara ensam resten av livet? Det var innan jag träffade honom. Mitt livs kärlek.
MIN DRÖMKILLE VS. VERKLIGHETEN.
Hittad på min förra blogg:
Hur har jag lyckats?
Ja, någon kock är han inte, men tror ändå att han skulle klara av att laga kyckling till mig om jag bad honom att göra det. Från Göteborg är han inte heller, men uppvuxen i Kungälv så det är ju i alla fall jävligt nära. Dialekten är inte heller riktig göteborgska, utan mer västkustska som jag så fint kallar det och vet ni vad? Det är fan så mycket bättre! Skulle kunna sitta i flera timmar och bara lyssna på när han pratar för jag älskar hans dialekt!
Damn alltså.
Blåögd, blond och korthårig är han i alla fall. Plus att han har en normal (kan man säga så?) kropp. Och, nu kommer det bästa, han är 1.90!!! Fatta grejen eller? Jag är 1.68. Han 1.90. Det skiljer 22 centimeter! Jag tror jag lägger mig ner och dör nu, på direkten. Det är ju så hett att det inte finns ord till det. Det går nästan så långt att jag vill ha på mig dom tunnaste skorna när jag träffar honom, för att han ska se ännu längre ut. Hihi. Busigt.
Om han gillar hockey? Hehe. Han ÄLSKAR hockey. Fast tyvärr så är det fel lag han håller på. Han håller nämligen på Färjestad. Jag är fan lite besviken. Drömmen är ju ett Frölundafans, men man kan väl inte få allt är i livet antar jag. Det som är positivt med att han håller på Färjestad och med att han till och med har säsongskort i arenan är att han har en anledning att komma till Karlstad. Förutom att han ska komma hit och träffa mig förstås.
---
Pratade med honom i telefon förut i någon timme.
Han frågade mig vad jag ska göra nästa helg.
"Gråta för att skolan börjar veckan därpå igen" sa jag då.
"Vill du träffas?"
"Vadå ska du hit?"
"Jag vill ju träffa dig"
"Men det är ingen hockey då"
"Vad gör det? Jag vill ju träffa dig"
*Dör*
---
Om han kommer hit nästa helg så blir jag världens lyckligaste, vilket jag i och för sig redan är, men jag kommer bli ännu mer lycklig. Om man nu kan det. Jag önskar jag hade träffat honom tidigare, men bättre sent än aldrig antar jag. Är bara från djupet av mitt hjärta tacksam för att mina kompisar godkände honom på Facebook åt mig, annars hade vi inte ens börjat prata. Vill inte tänka på det för då hade jag gått miste om världens mest underbara.
23-24/10.
Alltså fan.
Jag hatar när helger går så förbannat fort. Eller, jag hatar när helgerna går fort när han är här. Jag hatar att det är 25 mil eller va fan det är (känns som flera hundratusen mil) mellan oss. Vill veta att vi kan träffas när vi själva vill, inte behöva längta i flera veckor. Men nu är det som det är och det ska funka ändå.
Helgen var i alla fall den bästa i mitt liv so far.
Skulle möta honom vid busstationen 12.30 på lördagen. Gick upp två timmar innan. Fixade mig. Fick sms av honom där det stod "om två timmar ses vi", "nu är det bara en timme kvar", "två mil kvar till Karlstad". Blev mer och mer nervös, speciellt när jag satt på bussen ner till stan. Sedan när han ringde mig och vi pratade ända tills jag såg bussen köra in på stationen... Mitt hjärta typ stannade.
---
Två veckor innan hade jag träffat honom för första gången efter att vi hade pratat varje dag på msn och sms sedan den 12e februari. Till Djurgårdsmatchen hade han KÖPT en sittplatsbiljett BREDVID MIG när han egentligen har SÄSONGSKORT på ståplats.
Vem fan gör sånt?
Jo, han!
Den bästa fucking jävla killen ever!
---
Hela lördagen var perfekt! Kunde inte ha önskat efter mer.
Söndagens slut var mindre perfekt eftersom jag följde med honom till bussen. Hade bestämt mig för att jag inte skulle gråta under tiden då vi var tillsammans. Det höll på att misslyckas. Såg en tjej och en kille som stod bredvid bussen och kramade varandra. Hah, det var nära att det brast för mig då. Men jag lyckades hålla mig tills vi hade sagt hej då och jag gick in mot stan igen.
Behöver jag säga att jag längtar tills nästa gång vi ses?
Louise. Född femte januari nittonhundranittiotre i solstaden Karlstad. Går Sam-Media på Sundsta-Älvkullegymnasiet. Drömmer om att bli journalist eftersom jag älskar att skriva.