Ibland så gör det ont i mig när jag tänker på hur mycket jag älskar min pojkvän. Är det liksom ens möjligt att älska en person så otroligt mycket som vad jag älskar honom? Jag känner mig så fantastiskt lyckligt lottad som har en sådan som han i mitt liv, för hade jag varit honom så hade jag gjort slut med mig för längesedan. Med handen på hjärtat, jag har haft en otrolig tur som har en pojkvän som finns kvar vid min sida, vad som än händer.

Det finns inte ord som är tillräckliga för att beskriva honom. Han är fantastisk. Han är underbar. Han är den finaste människan jag någonsin har haft i mitt liv. Om det någon gång skulle ta slut mellan oss så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv, för jag vet att jag aldrig skulle hitta någon bättre än honom. Aldrig någonsin. Även om det känns som om hela världen faller isär framför mina fötter varje gång han och jag skiljs åt så vet jag att allt är värt det, för varje jävla gång vi ses upplever jag de bästa stunderna i mitt liv. Tack vare honom.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, för varje gång jag ska skriva ut mina känslor så känns det som det låser sig för mig, men fan Daniel, fan vad jag älskar dig. Jag älskar dig så sjukt jävla mycket att det inte finns ord som kan beskriva det. Det är tolv år och tjugofyra mil mellan oss, men trots det så har vi varit tillsammans i nio månader. Nio månader. Det trodde nog ingen att vi skulle klara, men du och jag, vi är menade för varandra.

Och jag tror jag slutar det här inlägget nu, innan det blir alldeles för smörigt.
Daniel, jag älskar dig.