Just nu öppnar jag mitt hjärta för en person angående min vikt och mina matvanor. Känns så jävla läskigt. Känner mig så jävla dum. Jag skäms för hur jag äter, jag gör verkligen det. Jag är arton år. Arton år och har förstört min kropp så jävla mycket. Kommer aldrig blir helt nöjd med min kropp. Det kvittar hur många kilon jag än går ner, hur smala mina lår än blir, hur platt mage jag än får, hur bootilicious rumpa jag än har; jag kommer aldrig bli helt nöjd.

Anledningen?
Jag har bristningar på flera ställen på min kropp.

Hur jävla snyggt är det? Det kommer ju aldrig försvinna?
Kan inte ens fatta hur min kille vill vara tillsammans med mig.