När jag var yngre trodde jag att kärleken var svart. Det vita, fina och lyckliga fanns liksom inte. Det var någon slags uppmålad bild av kärlek som bara fanns figurerat i storslagna kärleksfilmer. Där det aldrig spelar någon roll hur mycket motgångar huvudpersonerna än stöter på, för det slutar ändå alltid med att de lever lyckliga i alla sina dagar. I min värld var inte kärleken som i filmerna. Kärleken var inte vit. Den var heller inte rosa eller röd. I min värld var kärlekens färg svart.

   Jag vet inte hur många gånger jag har vänt bort ansiktet när jag har sett kärlekspar stå tillsammans på stadens gator. De som håller varandras händer och tittar varandra djupt i ögonen, med en sådär blick som bara nyförälskade har. Jag trodde jag hatade kärleken, men det är först nu som jag förstår att jag gör det motsatta. Det är först nu jag förstår att det var det som saknades i mitt liv, men jag var alldeles för blyg för att göra någonting åt det. Jag hörde människor prata om att det finns en kärlek för var och en av oss, men jag trodde inte på dem. Jag trodde att jag skulle förbli ensam. När alla andra runt omkring hittade den där vita, rosa och röda kärleken skulle jag stå kvar och fortfarande hålla fast vid att kärleken var svart. Inget annat än svart.

   Det tog mig 17 år och nio månader innan jag träffade min första pojkvän. 17 år och nio månader innan jag träffade någon som visade mig att kärleken inte alls bara är svart. Den kan vara vit, rosa och röd också. För mig var det som han öppnade dörren till en helt ny värld. En värld där jag alltid drömt om att vara. Bara känslan av veta att det finns någon som älskar mig och uppskattar mig för den jag är har fått mig att växa som människa. Mitt självförtroende har gått från noll till att träffa toppen för första gången i mitt liv. Det är tack vare kärleken. Tack vare honom.
Jag skulle vilja kunna skriva alla fina ord som finns för att beskriva honom. För att förklara hur mycket han verkligen betyder för mig, men det känns som mina fingrar inte vill lyda mig. De är inte vana att skriva om lycklig kärlek. De där två orden, "lycklig" och "kärlek", har aldrig tidigare ens varit två ord som jag har nämnt tillsammans. Det är först nu som jag tror på det, på att kärleken faktiskt kan vara lycklig.

   I min värld är det inte längre svart som är kärlekens färg. Det vita, fina och lyckliga finns visst. Det rosa och röda likaså. Jag har lärt mig att man kan förbanna kärleken och svära åt kärlekspar, men när det väl klickar rätt med någon så kommer man insé att man inte hatar kärleken. Man har bara hatat att den inte har funnits hos sig. Jag säger inte att kärlek är som att flyga på rosa moln, för det är det inte, inte alltid. Det kommer alltid finnas stunder då man stöter på motgångar, men jag tror att motgångar följs av framgångar. Mina motgångar följdes av att jag träffade min pojkvän. Det finaste jag har i livet. Jag ser oss som huvudpersonerna i en storslagen kärleksfilm. Att det inte kommer spela någon roll hur mycket motgångar vi än stöter på, för vi kommer ändå alltid vara vi;

För det är han som är anledningen till att det, i min värld, inte längre är svart som är kärlekens färg.