Har nyss pratat med min älskade pojkvän, eller ja; manvän. Föredrar att kalla honom det, för jag tycker att ordet pojkvän är ett hån mot vad han egentligen är. Pojke? Nej. Han är man. "Köttbit" brukar jag också säga. Han är nämligen en perfekt tillagad sådan.

Men det jag ville säga med det här inlägget är att jag kommer på mig själv med att sitta och le varje gång jag pratar med honom just för att hans dialekt är något av det mest underbara jag någonsin har hört. Ibland går det så långt att jag får be honom säga ett visst ord igen just för att han säger det på ett sådant underbart sätt. Ord som; fräckt, nu, Brålanda - och mitt nya favoritord; kommun, är exempel på ord som låter extra goa när han säger dem.

Jag har alltid tyckt att göteborgska/västkustska är den goaste dialekten som finns i Sverige och drömmen har givetvis funnits där om att hitta en man som har den dialekten. Hur lyckligt lottad känner jag mig inte nu liksom? Att få höra denna underbara dialekt av denna underbara person varje dag. Jag lever som i en dröm, tro mig.