Jag vet inte hur mycket man "ska" fira sina månadsdagar, men på söndag är det i alla fall sex månader sedan jag och Daniel blev tillsammans. Sex månader, ett halvår.

Ett halvår sedan mamma skrev på min logg om att hon hade fått en sån trevlig svärson.
Ett halvår sedan han log när jag berättade det för honom.
Ett halvår sedan vi stod vid bussen och han sa något om att han inte längre var singel.

Jag bara log när han sa det för det kändes så oerhört overkligt. Som att jag var bland molnen eller något. Jag har aldrig tidigare varit i ett förhållande. Har aldrig tidigare varit i närheten av ett. Nu när jag blickar tillbaka så är jag otroligt glad över att jag inte har varit det innan. Jag är glad över att han är min första kärlek. Han är också min enda och sista kärlek. Nej, jag vet att jag inte kan veta det till hundra procent, men det är så jag vill att det ska vara.

Även om det har varit en del tårar, orsakat av alla mil som det är mellan oss, så ger han mig så mycket som väger upp det tusen gånger om. Mitt självförtroende har ökat. Jag behöver inte längre tänka på att jag ska vara någon annan, för han älskar mig för den jag är och det är så oerhört skönt att veta det.

På lördag ses vi igen.
Jag ska ta tillvara på varenda sekund som vi är tillsammans;
för det är när vi är tillsammans som jag mår som bäst.