Färjestad - Skellefteå den 22:e mars 2010.
Jag säger bara det.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta beskriva. Alla känslor bara svämmar över. Känns för underbart för att vara sant. Trodde verkligen inte att Färjestad skulle vinna. De gav bort alldeles för många mål och satte sig själv i underläge, men på något sätt lyckades de ta sig ur det och komma tillbaka, starka som fan.
Fem perioder.
Eller fyra och en fjärdedel kan man också säga.
Har aldrig vart på en match som har hållit på så länge. Trodde inte mitt hjärta skulle palla med det. Pulsen var i 200 och jag bara levde mig in så sjukt mycket i matchen när förlängningen blev. Innan hade jag vart med, men inte på samma brinnande sätt. Jag skrek och det kändes så jävla underbart trots att jag var sjukt nervös och nästan hade tappat hoppet om att Färjestad skulle lyckas vinna.
När det blev periodpaus mellan den fjärde och femte perioden visste jag inte längre vad jag skulle tro. Allt var så öppet i spelet. Chanser kom för båda lagen, men det kändes som SAIK borde ha haft lite mer fördel eftersom dom fick spela i tre powerplay som Färjestad klarade galant. När de sedan kom ut på isen igen var det åter igen chanser åt båda hållen och när Lubos Bartecko kunde göra 5-4 så kändes allt så jävla fantastiskt. Jag bara skrek som en galning. Det är så jag gör det. Och det kändes så underbart att inte ens ord kan beskriva. Är bara så lycklig.
Trött och jävligt lycklig.