det sprakar, ryker och flammar om mitt hjärta
för den eld som han tände inom mig
den glöder än

jag korsar kontinenter för hans skull
går över gränser ingen människa någonsin satt ut
men ändå hittar jag inte riktigt vägen till hans hjärta
ingen genväg kommer någonsin leda mig dit


men jag vill bara vara något för honom
kanske vårens första sol som letar sig in i det
allra mörkaste och kallaste bakom hans revben
någon dag i mitten utav april

jag vill bara vara något för honom
kanske en tanke han kan ägna tid
åt att tänka på någon gång ibland

och jag har blundat för många gånger
när allt jag egentligen viljat se är han
men nu går det inte att blunda längre
för han har atlanten i sina ögon
och när jag fäster min blick i dem
får vågorna mig att drunkna
(jag försöker inte ens göra motstånd)

utan jag bara faller
ramlar
och snubblar

för den eld som han tände inom mig
den glöder än