WE ARE TWO IN A MILLION.
Kan inte jag bara få älska honom och han älska mig, utan problem?
Det gick så himla bra i början. Sedan dess har det bara blivit ännu mer jobbigt. Jag blir irriterad för minsta lilla, även för större grejer såklart, men det är som små grejerna jag tycks störa mig mest på. Dom där grejerna som inte ens är värt att ägna en tanke på.
Jag vill bara träffa honom. Vill åka ner till honom, men det går inte just nu. Jag vill inte behöva vänta tills den tjugofemte december på att få träffa honom. Försöker hela tiden intala mig själv att det inte alls är långt kvar, och visst, det är det inte heller, men när man inte har träffats sedan den sjunde november så känns det som en evighet. 34 dagar utan honom. Det känns för jävligt. Jag säger inte det för att, åter igen låta deprimerande i ett inlägg, utan jag säger det för att det är sanningen.
Jag vet inte hur folk klarar av distansförhållanden. Finns det någon bok om det? För i så fall skulle jag gärna vilja läsa den. Det är så lätt att jag bara tänker att jag borde ge upp, när jag ligger i min säng och räknar dagarna som jag har varit utan honom. Folk får mig att börja tvivla. Medvetet eller omedvetet, vad vet jag. Det jag vet är att det inte gör det hela bättre, därför föredrar jag att inte prata med någon om det, förutom några få personer.
Vill bara att det ska vara sommaren 2012 nu. Med en gång. Hoppa över sommaren 2011, snälla, för om ett och ett halvt år har jag tagit studenten. Då har jag inget som "håller" mig kvar här, förutom familjen, men dom kan man hälsa på ändå. Jag kan lika gärna flytta till Västkusten, jobba där eller studera vidare i Göteborg. But still, jag, flytta? Men vad gör man inte för the love liksom.
Älska mina humörsvängningar. Ena stunden gråter jag för att livet suger utan honom. Andra stunden tänker jag positivt som fan och tänker på hur underbart det blir när vi ses igen. Haha. Jag vet inte vad jag ska säga. Säger inget utan kör på mitt nya motto;
(VARNING: Internt skämt mellan mig och Rebecca)
TÄNK DOM SOM FÅR RITA SIG KÄRLEK PÅ ETT PAPPER!
Va fan klagar jag på?
Det gick så himla bra i början. Sedan dess har det bara blivit ännu mer jobbigt. Jag blir irriterad för minsta lilla, även för större grejer såklart, men det är som små grejerna jag tycks störa mig mest på. Dom där grejerna som inte ens är värt att ägna en tanke på.
Jag vill bara träffa honom. Vill åka ner till honom, men det går inte just nu. Jag vill inte behöva vänta tills den tjugofemte december på att få träffa honom. Försöker hela tiden intala mig själv att det inte alls är långt kvar, och visst, det är det inte heller, men när man inte har träffats sedan den sjunde november så känns det som en evighet. 34 dagar utan honom. Det känns för jävligt. Jag säger inte det för att, åter igen låta deprimerande i ett inlägg, utan jag säger det för att det är sanningen.
Jag vet inte hur folk klarar av distansförhållanden. Finns det någon bok om det? För i så fall skulle jag gärna vilja läsa den. Det är så lätt att jag bara tänker att jag borde ge upp, när jag ligger i min säng och räknar dagarna som jag har varit utan honom. Folk får mig att börja tvivla. Medvetet eller omedvetet, vad vet jag. Det jag vet är att det inte gör det hela bättre, därför föredrar jag att inte prata med någon om det, förutom några få personer.
Vill bara att det ska vara sommaren 2012 nu. Med en gång. Hoppa över sommaren 2011, snälla, för om ett och ett halvt år har jag tagit studenten. Då har jag inget som "håller" mig kvar här, förutom familjen, men dom kan man hälsa på ändå. Jag kan lika gärna flytta till Västkusten, jobba där eller studera vidare i Göteborg. But still, jag, flytta? Men vad gör man inte för the love liksom.
Älska mina humörsvängningar. Ena stunden gråter jag för att livet suger utan honom. Andra stunden tänker jag positivt som fan och tänker på hur underbart det blir när vi ses igen. Haha. Jag vet inte vad jag ska säga. Säger inget utan kör på mitt nya motto;
(VARNING: Internt skämt mellan mig och Rebecca)
TÄNK DOM SOM FÅR RITA SIG KÄRLEK PÅ ETT PAPPER!
Va fan klagar jag på?
2010-12-11 ♥ 00:41:13
Kärleken Kommentarer (0)
Kommentarer
Trackback
Louise. Född femte januari nittonhundranittiotre i solstaden Karlstad. Går i SPM2A, som i höst byter namn till SPM3A, på Sundsta-Älvkullegymnasiet. Drömmer om att bli journalist eftersom jag älskar att skriva.