På bussen hem så gick det på ett äldre par, kanske var runt 80 år.
Tanten till gubben: Du är värst du.
Gubben till tanten: Någon ska vara det också.
*Båda skrattar*

Samtidigt så satt det ett yngre par, kanske runt 20 år, bredvid mig.
Killen till tjejen: Det där är vi om sextio år.

---

Det är sånt jag tycker är så himla fint och rörande. Folk som verkligen har vart tillsammans nästan hela deras liv. Man hör om folk som skiljer sig alldeles för ofta och när man hör par som har vart ihop ett tiotal år så blir man nästan chockad. Jag tycker det är beundransvärt när man hör om par som kanske har vart tillsammans från att de var runt 20 år tills de är runt 80-90 och verkligen fortfarande bryr sig om varandra och är kära. Sånt får mig att bli rörd och tårögd.

Jag liksom undrar:
Hur håller de gnistan vid liv?
Hur har de lyckats hålla ihop efter alla dessa år?

---

Det är sånt jag också vill vara med om.
Jag vill inte vara tillsammans med en kille i fem år, ha det fantastiskt med honom och sen bara en dag känna att nej fan, det här funkar inte längre samtidigt som killen fortfarande har känslor kvar, eller tvärtom. Samma sak om båda känner likadant. Jag vill inte bli singel efter de fem åren och sen försöka hitta någon ny som man kan öppna sig för igen, släppa nära inpå sitt enga liv och känna att man verkligen vågar dela allt med. Jag vill hitta någon nu som jag älskar av hela mitt hjärta. Som jag bryr mig om mer än allt. Som jag flyttar ihop med. Bildar familj med. Kanske förlovar, och så småning om, gifter mig med. Någon som jag blir gammal med.

Det är det jag vill hitta.
Min första och enda kärlek.