Förra helgen så skulle jag ha vart hemma hos en kille. Oh yeah. Ni hörde rätt. En kille ville att jag skulle komma hem till honom. Jag. Till honom. Det är ett mirakel. Eller ja, ni fattar. I alla fall så har jag pratat med den här killen sedan typ augusti på msn, ibland på sms och någon gång på telefon.
Grejen är bara den att jag sa nej.

Jag tänker för mycket. Jag tar allt så jävla seriöst istället för att bara säga ja, träffas, prata, umgås och bara ta det som det kommer. Nej. Då säger jag nej istället och blir ännu mer förvirrad efteråt. Jag vet inte vad jag vill. Helt ärligt så vet jag inte det. Det finns en annan kille, men åldersskillnaden mellan oss känns lite väl stor plus att han bor flera mil härifrån. Jag vill ha någon nära. Någon som jag kan träffa varje dag. Vara med. Inte någon som jag får träffa någon gång ibland.

Det är så jävla jobbigt när man inte vet vad man vill.
När det finns någon(några) man tycker är bra,
men inte vet hur man vill att allt ska bli.