Det är inga tårar som faller ner för mina kinder än, men jag sörjer.
Jag sörjer som fan.
Jag menar, hur skulle man klara av att inte göra det när man tänker på alla sexton fina år som du var varit med oss? Alla dom där stunderna med dig som man nu tänker lite extra på, som man förut helt och hållet bara tog för givet. Nu önskar man att man inte hade tagit dom för givet, för nu kommer dom aldrig tillbaka igen.

Du kommer aldrig mer krypa upp till mig när jag ska lägga mig i sängen för att sova.
Du kommer aldrig mer krypa upp till pappa när han lägger/sätter sig i soffan framför tv:n.
Du kommer aldrig mer jama när man säger ord som "mat", "räka" eller "skinka" till dig.
Du kommer aldrig ens att visa dig igen så att jag får chans att säga hejdå, på riktigt.

Jag fick aldrig säga hejdå. Fick reda på att allt hade hänt när skolan slutade vid 15.00 och du hade avlivats runt 11.00. Är fortfarande så jävla ledsen och sur över att jag aldrig fick en chans att ta farväl av dig och tacka för alla de sexton underbara åren som jag fick med dig. Min familj säger att det var för mitt eget bästa, men i det här fallet så har de bara så jävla fel för nu är dom åren med dig liksom borta. Nu är du borta och jag kommer ha oerhört ont i hjärtat ett tag framöver bara på grund av att du försvann utan att jag hade pussat dig en sista gång. Tror inte ens att jag gav dig en riktig puss i tisdags när jag såg dig för sista gången. Tror det var ett snabbt "hejdå" och sedan inget mer.

Förlåt!
Förlåt!
Förlåt!
Förlåt så jävla jävla mycket!

Inga ord kan beskriva allt som jag känner, men jag hoppas att du har det bra hos änglarna nu, Hilding!
R.I.P 1993-2009