Oh shit! Fick nyss värsta konstiga känslan när jag tittade ut genom fönstret.
Det är alldeles vitt på backen nu och sådär konstigt mörkt samtidigt som det är ljust, sådär skumt som det är på vintern när snön har fallit. Det blir liksom automatiskt sådär att jag liksom dras ut på något konstigt sätt när det blir sånt här väder på kvällarna, eller åtminstone att jag vill gå ut och gå en promenad och bara höra tystnaden.

Poetiskt, inte sant?


Tänker på hemmafester i någon fancy lägenhet mitt i stan eller utanför, i någon lägenhet med högt i tak och med partymusik strömmandes ut ur högtalarna på högsta volym. På hur glas höjs och hur man skålar med någon. På hur det är sista dagen på året och alla lägger upp löften som man lovar att hålla, men som man inte ens kommer ihåg dagen efter utan det har försvunnit bort i dimman.

Tänker även på hockey, på när matchen är slut och man går ut från arenan och möter massa snygga killar. Hur man sedan vänder sig om när man han gått förbi dom och kollar in deras rumpor och tänker att "livet leker nog fan lite ändå, trots att det är se men inte röra" och sen kommer man hem och lyssnar på Vaken med P3 och gråter en skvätt för att livet är så fint om vintern.

Jag är sentimental.