Sitter och lyssnar på Pakito med Moving On Stereo vs Living On Video på hög volym i mina hörlurar. Känns som om jag börjar varenda inlägg med att skriva vad jag lyssnar på för musik, men det blir bara så. Känns liksom som att inlägget speglar mer vad jag gör då. Det blir liksom en annan känsla om man säger så.

Ramlade in på min gamla blogg förut http://ifthesilencetakesme.blogspot.com. Den bloggen som jag hade innan jag skaffade min nya älskling, standoutinacrowd. Känns lite sådär smått nostalgiskt. Att se hur man har utvecklats liksom. Hur man har utvecklats inom sitt skrivande först och främst. Att man vet när man ska ha stor bokstav och när man ska sätta ut punkt. Haha, klagar på småsaker som egentligen inte betyder sådär jättemycket när man skriver på en blogg tycker jag. Men det är ju klart, alltid roligare att läsa en välskriven blogg och en som inte är rörig om man säger så.

I alla fall, så fick jag syn på det här inlägget;




" While we were on our knees praying that desease would leave the ones we love and never come again

Okej, nu ska jag reda ut det som har hänt de senaste månaderna i

mitt liv, även fast jag redan har skrivit om det, om och om igen.

Men här kommer det igen.

Om beskedet som skakade om hela min värld:

Min mammas cancerbesked.

Tror det var i juni som hon upptäckte en knöl i bröstet.

Tanken slog mig väl direkt att det skulle vara det som vi alla

fruktade mest. Mamma har väl aldrig riktigt varit den som har

varit helt på om att gå till sjukhuset/vårdcentralen när hon har mått

dåligt eller något sånt (förutom när hon fick stroke 2002) så att hon

först och främst tog mod till sig att berätta om knölen var ett

framsteg i sig, och det skulle visa sig vara ett avgörande beslut.

I slutet av juli fick vi sedan beskedet.

Min syster och moster följde med mamma in till sjukhuset. Jag ville

inte. Jag var alldeles för rädd för hur jag skulle ta beskedet., för jag

visste till hundra procent att det inte bara skulle vara en fettknöl

eller något liknande, utan att det skulle vara cancer.

Cancer.

Det ordet är min värsta fiende. Som något som man bara vill döda.

Liksom sticka kniven i det för att bara få det att försvinna. Men så

lätt försvinner det inte.

Den femte augusti blev hon opererad.

En bit av vänster bröstet togs bort och även lymfkörtlarna under

armen. Det skulle sedan visa sig att bara tre-fyra av de var

"smittade" eller vad det nu heter på läkarspråk. För mig är det

fortfarande ofattbart, att min mamma har (har haft) cancer. Det är

liksom något som händer andra. Det händer fan inte mina nära och

kära. När det kommer så nära inpå så får man se saker ur ett helt

annat perspektiv. Man tänker annorlunda. Man gör annorlunda.

Allt runt omkring verkar bara handla om cancer. i början så

reagerade jag väldigt starkt när någon sa något om cancer. Kommer

ihåg i skolan, att folk skojade om det och det bara liksom högg till i

mitt hjärta. Som om någon satte en kniv i det. Det hade det nog

aldrig gjort om det här inte hade hänt. Men de visste ju inte. De vet

nog fortfarande inte att det här har hänt.

Lärarna vet allt, och det är jag tacksam över. Stödet från dom har

varit otroligt. Speciellt från min matte/no-lärare (även min "mentor")

Sara. Hon har varit helt fantastisk. Hon har frågat om hur vi i

familjen mår och att det är okej om jag inte orkar med skolan lika

mycket som förut. Hon förstår precis och det känns tryggt.

Jag har egentligen bara en riktig önskan i jul;

Att mamma snart mår bättre och att det här är första och sista gången

som hon behöver gå igenom det här, för jag ser hur dåligt hon mår.

Vi alla mår jävligt dåligt!

Jag mår otroligt jävla dåligt, fastän jag försöker dölja det bakom

någon slags fasad som bara ler, nickar och säger att allt är okej.

Det är inte okej.

Det är fan inte okej.

Det handlar liksom om mamma.

Personen som är den som har gjort så att jag står här idag.

Personen som är den som har gjort så att jag är den som jag är idag.

Och det gör så jävla ont att;

det enda man kan göra är att fejka ett smile,

titta på och hoppas att allt ska gå bra

liksom be till Gud;

"snälla

snälla Gud

snälla, gör så att hon blir frisk!"

Det gör så jävla ont."






Nästan exakt ett år sedan som det hände.
Jag kommer inte ihåg att jag skrev det där inlägget.
Men vad jag kommer ihåg är känslan, känslan när vi fick beskedet.
Det är en känsla jag aldrig vill uppleva igen, aldrig någonsin igen!