Tråkdag, oh yes it is!
Vet allvarligt inte snart vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Ibland känns allt bara så hopplöst samtidigt som det ibland tycks finnas hopp. Hatar att jag bara sitter och tycker synd om mig när jag blir lite deprimerad för det är egentligen absolut inget synd om mig. Det är jag som har valt att bli den jag är. Eller, ja. Det kanske är ett omedvetet val som jag har gjort. Men jag tror på att allt blir bättre. Det måste bli det. Annars kommer jag bli så uttråkad så att jag inte orkar med längre.

Borde inte svamla om det här något mer känner jag.
Så jag slutar nog, här och nu.